Åh vad det har varit kvalfyllt det här med Garphyttans Nationalpark. Så pass att det dröjt ända till nu innan vi skrivit om besöket. För besöket ägde ju rum redan den 1:a augusti förra året. För snart ett år sedan.


Var är det då skon klämmer?
Jo men vi blev helt enkelt för första gången besvikna över en nationalpark. Hur ska man hantera det? Att skriva en diss är ju aldrig roligt. Man framstår som gnällig och negativ. Men ljuga och låtsas entusiastisk går ju inte heller.
En neutral ”rapport” kanske, där man bara rapar fakta?

Nationalparken är en av Sveriges äldsta. Storleken är 111 hektar och på våren hittar man vitsippa, blåsippa, gullviva och liljekonvalj här.

Nej men vi skriver väl aldrig så? Det skulle ju ni se igenom på en gång, eller hur?

Så det är väl bara att rakryggat yppa sanningen? (som Karl Bertil Jonsson skulle ha sagt)

Garphyttan

Vår besök i Garphyttans nationalpark

Vi besöker Garphyttans nationalpark på vår väg ner till Danmark och färjan till Färöarna. Det är söndagen den 1:a augusti och vi har en hel dag till vårt förfogande. En dag som börjar i Stockholm och som ska sluta i Dalsland. Dagen är mulen och lite, lite kylig.

Garphyttan händer på eftermiddagen, när vi passerar genom Närke.


Vi har förstått att naturtypen för denna nationalpark är odlingsmark. Gott så. Vi parkerar in och studerar kartan. Det finns 4 olika vandringsleder. Lite skrattretande korta tycker vi nog. 0,8 kilometer, eller 1,4, 2,4 eller 3 kilometer. Det är ju inte ens med de bästa intentioner vandring, tänker vi. Men detta är ju Sveriges näst minsta nationalpark. Efter Dalby Söderskog.
Vi väljer hur som haver förstås den längsta vandringsleden. Bergsstigen.

Denna led går upp på en höjd, visar det sig. Genom ett skogslandskap där granbarkborren härjar hårt. Döda träd överallt och i drivor.
– Varför röjer man inte bort? Tänker vi. Är det för att det är en nationalpark?


Nåväl, vi genomför vandringen utan några andra naturupplevelser än en vag obehagskänsla av den stora granbarkborre-förödelsen.

Hallonen och blåbären är mogna, så vi passar på att äta några nävar. Längst bort på leden finns en utsiktsplats med fikabord.


Garphyttan

Varför blir vi besvikna?

Besvikelsen handlar helt enkelt om att vi inte hittar något märkvärdigt alls så där. Att besöka en nationalpark brukar nästan alltid vara en wow-upplevelse av stora mått.

Stora sjöfallet, Sarek, Store Mosse, Töfsingdalen, Sonfjället och Hamra osv. Alla nationalparker som gjort oss lyriska av sin skönhet och sin vackra, i många fall unika natur. I Garphyttan hittar vi inget av det.

Och sen då förödelse orsakad av granbarkborren som sagt.

Vad vi tror blev fel

Men detta var ju bara vår upplevelse just denna dag. Efteråt tänker vi två saker. Dels att vi kanske borde gått en annan led. Bergsstigen går genom obrukad mark visar det sig. Och denna nationalpark handlade ju om brukad jord. Kanske hade torpstigen varit bättre?

Reflektion nummer två då? Jo vi tror att denna nationalpark tjänar på att besökas på försommaren i stället. Med intensiv grönska och många blommor.

Garphyttan
Garphyttan

Garphyttan

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.

 

10 kommentarer

  1. Karin Härdne

    Jaa Garphyttans nationalpark är vårens och försommarens park. Just nu är det ljuvligt där med ett hav av blomster- daldockor, aklejor , liljekonvalj, rödblära ja det är såå vackert!

    • Gunilla Yourstone

      Jag kan tänka mig det. Vi får se om vi är i närheten den här tiden något år. 👍

  2. Tack, bra med sanningsenliga recensioner! Man behöver ju inte älska allt 🙂
    När jag besökte Norra Kvill i helgen funderade jag på detta; nationalparker är oftast ”vild” natur, och bevarade odlingslandskap är mer ovanliga. Så jag ger nog Garphyttan en chans ändå, i rätt årstid enligt era råd.

    • Gunilla Yourstone

      Nej det behöver man ju inte, men man vill ju! Känns alltid så så tråkigt att inte uppskatta.

  3. Sjutton nationalparker, var inte illa. Vi kan räkna in tio på vårt konto och har bokat ett par dygn på Gotska Sandön (ett resmål som lockat i flera år) i augusti för att besöka ytterligare en. Vi reagerar ibland precis som ni gjorde och tycker att man kunde röja lite bland alla kullfallna träd, men i nästa ögonblick inser vi att det gör man ju inte… Vi tror också att upplevelsen blir olika beroende på vilken årstid man besöker en nationalpark, alltså får vi spara Garphyttan till ett vår/försommarbesök.
    Bra med en ärlig recension!

    • Gunilla Yourstone

      Ja vi har ju fokuserat på nationalparker under pandemin. Två till är planerade i sommar, Vadvetjåkka och Haparanda skärgård.
      Ja, man måste ju vara ärlig ändå. 🙂

  4. Inger Kullberg

    Då missade ni den vitryggade hackspetten. Mycket ovanlig. Då vi var där för ett par år sedan fanns en ensam hane kvar. Han poserade villigt för 20 fågelskådare. Det var en upplevelse, typ absurd.
    Hälsningar från Djurö Nationalpark, mitt i Vänern. Garanterat värt ett besök.

    • Gunilla Yourstone

      Ja vi var ju hit först och sedan till Baljåsen dagen efter, också känt för den vitryggiga hackspetten. Men nej vi såg den inte.

  5. Marie Ané

    Jag har besökt 18 nationalparker och Garphyddan var nog den jag tyckte sämst om. Så jag håller med i allt du skriver.
    Min favorit måste nog vara Gotska Sandön där jag aldrig tröttnar på sanddynerna och tallskogen.
    I år blir det Stora sjöfallet.

    • Gunilla Yourstone

      Ja sämst för oss också. 😕
      Vad spännande med Gotska sandön, den har vi kvar att besöka! 😊
      I sommar blir det Haparanda skärgård och Vadvetjåkka för oss. Stora sjöfallet är en underbar Nationalpark.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *