På jobbet kan jag ärligt talat känna mig gammal ibland. För plötsligt på det här jobbet jag har nu är jag ju nästan äldst. Från att på jobben innan varit jämnårig med de flesta. Och på jobbet innan dess, ung, alert och käck bland alla gubbarna.
Jag märker nu hur jag alltför ofta hemfaller åt att ge råd till de yngre. För jag har ju varit precis där de är nu. Gjort misstagen, lärt mig så grymt mycket.
”Det är alltid jobbigare att vara hemma och ta hand om barn efter en sömnlös natt än att gå på jobbet” säger jag snusförnuftigt. ”På jobbet går det ju att ta det lugnare en dag, ta många pauser. Hemma är det business as usual, hur trött man än är. 100% hela tiden. Så det är bättre att den som jobbar går upp på natten”
”Om man inte lyckas ha pli på barnen framför självplocks-godiset på Coop lördag eftermiddag, när ska man då ha det? Det är ju bara att gå hem med dem utan godis om de inte gör som man säger.”
”Man kan alltid prova att vända på alla goda argument och se om de fortfarande håller då. Byta ut han mot hon och hon mot han. Till exempel, hon kan tyvärr inte vara föräldraledig alls, för hon driver ju egen firma.”
Och även:
”Andra gången lär man sig ju att alla de där smågrejerna, de är inte värda att bråka om. Om någon sak ligger framme hemma kan man i stället välja att tänka att man är lyckligt lottad som har någon som drar fram och stökar till där hemma.”
Men jag vet ju hur det är. Så klart lyssnar man inte när äldre ger råd. Tänker att det där gäller ju inte mig, mitt liv och mina relationer. Varje generation, varje människa måste göra alla misstagen själv. Sen lär man sig, sen vet man och till sist någon gång blir man vis och erfaren.
På samma sätt tänker jag att det är med vandring.
Man måste göra sina egna misstag. Få skavsåret från helvetet för att ta fötterna på allvar. Blöta ner allt från underkläderna och utåt genom hela ryggan innan man fattar hur man ska hålla sig torr.
Gå hungrig innan man börjar packa reserv-proviant.
Frysa öronen av sig innan mössan alltid åker med. Och så vidare. Jag har helt klart gjort mina misstag. Några kanske mer än en gång. Men, tydligen finns alltid fler att tillgå.
Vi ska bara gå till Njupeskär i Fulufjällets nationalpark. En 2 kilometer lång promenad på breda, tillrättalagda gångvägar.
Det är löjligt många bilar på plats. Parkeringsvakter gubevars! Vi parkerar in i myllret. Glasskiosker, cafe.
– Vilken nationalpark, vi skakar lite bekymrat på huvudet. Var är ballongerna och clownerna liksom?
Stegar iväg. På bara några hundra meter ser jag slängda apelsinskal, bananskal, papperstussar och Digestiveförpackningar. Plockar upp det senare och stoppar i fickan.
– Kanske är det så att vi måste offra lite natur, kommer jag på mig själv med att tänka. För att resten ska få vara ifred? Om alla åker i kolonner till Fulufjället, så får Ammarnäsfjällen stå orörda?
Nåväl, vi stegar på längs stigen. Jag har ändå varit lite seriös. Tagit ryggan med jacka och vattenflaska i. Bytt om till vandringskängorna. Utifall det kommer något blött, lerigt parti.
Men just nu är det skönt i bara shorts och t-shirt.
Vi når fram till Njupeskärsstugan. Lite dropp i luften. Bara 300 meter kvar nu. Vi stegar på. Bokstavligen, för nu går man nedför stegar. Sjukt tillrättalagt. Nästa steg hade varit att bära fram oss alla på bår?
Precis när jag kommer ner på trätrallarna som leder fram mot fallet, händer det. Himlen öppnar sig. Blixtar i luften, dånande åska omkring mig. Och ett regn som häller, värker ner. På ett helt galet vis. Jag får inte på mig jackan fort nog och t-shirten blir vrida-ur-blöt på noll sekunder. Samma med shortsen förstås. Jag är blöt ända in på underklädsnivå på mindre än en minut.
Och så känner jag det. Hur det bildas en rännil av vatten nedför mina ben. Rakt ner i kängorna. Sekunder senare simmar fötterna runt i varsin bassäng. Som två guldfiskar.
Mina kängor är nya sen i höstas. Goretex och vattentätt. Men inte om man häller ner vatten i dem i skaften förstås. Som himlen just gjorde för min räkning.
– Jaha tänker jag, är detta slutet för mitt Storvätteshogna-äventyr? På fredag var det ju tänkt att vi skulle ta oss upp på Dalarnas högsta berg. En två mil lång tur som jag sett fram emot länge.
Först blev det inställt på grund av Christofers andra spruta, sedan fick jag problem med knät i Ammarnäs. Har köpt knästöd och nojat som sjutton i en och en halv vecka.
– Måtte knät hålla till Storvätteshogna!
Vill ju så gärna.
Men nu står jag här, vid Sverige mesta Cityslicker-outdoor-spot med vattenfyllda kängor och inga vandringsdugliga skor på flera dagar.
Note to self och lärdom: aldrig shorts och kängor i ösregn. Utan byxor som går över kängorna. Men den här gången är det för sent.
Några timmar senare rullar vi in i Idre Fjäll. Ett rätt fruktansvärt jättekomplex. Ett sånt som står för allt det som jag ogillar här i världen. Exploatering, kommers, massturism. Ohänsyn till vår fjällvärld. Hittar vår stuga i det oändliga gyttret, likt Sydafrikas kåkstäder.
Jag kliver andäktigt in, nu gäller det. Och ja, Storvätteshogna är räddat, vi har ett torkskåp i vår stuga.
Så nu knät är det upp till dig igen på fredag!
Vill läsa fler av våra klädtips vid hällregn? Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och Instagram.
😂
Jag är på g till Njupeskär för andra gången men kan nog tänka mig att avvakta till slutet på augusti istället (och senast var jag där i oktober). Tack för otipset!
Ja hösten tror jag är underbar där. 😊
Fick också tips av en läsare att gå en annan led än just den till Njupeskär i nationalparken.
”Frysa öronen av sig innan mössan alltid åker med”… japp, den lärdomen tar jag med mig från idag när vi vandrade Grövelsjön – Töfsingdalen t o r och det blåste halv storm hela dagen!
Nu alltså häromdagen? Var det så kallt?
Vi sa till varandra att vi ska komma tillbaka till Grövelsjön och gå till Töfsingdalen ett annat år. Så retfullt att se sen från Storvätteshogna men inte hinna gå dit. Gick ni fram och tillbaka över dagen, eller hur la ni upp det?
Vi gick idag och det var inte kallt, men väldigt mycket blåst. Vi gick en dagstur, drygt 27 km tur och retur från parkeringen vid Grövelsjögården. Det blev ju inte direkt någon jättelång tid i själva nationalparken, där finns inga markerade leder och terrängen består mest av stora stenblock, men det var en fin vandring dit. Storvätteshogna blev vi sugna på så kanske vi kommer tillbaka någon dag.
Ja nu ser jag att du skrev “I dag”. Vi spelar När då då? här samtidigt…
Då ska vi försöka göra samma vandring, kanske nästa år.
Väldigt vacker bild den sista med lång slutartid. Hadeni stativ med eller vilade kameran på ett broräcke? Länge sedan jag experimenterade med vatten och långa slutartider. Blir sugen när jag ser den bilden. Att vi behöver lära av egna misstag är en klassiker. Tur att er stuga hade torkskåp!
Ytterligare en reflektion: Det där med män som inte kan vara föräldralediga för att de är egna företagare gör mig så (grrr). Vi hade grannar här där han var frisör och egen företagare och då gååår det inte att vara ledig. Tur att det inte finns några kvinnliga frisörer! (Eller avstår möjligen de få som finns också från hela ledigheten?)
Bilden är tagen mot räcket bara.
Ja med precis, med föräldraledigheten, men det är inte förrän man provar att vända på resonemanget som man hör hur absurt det låter! 🙂
”Sveriges mesta Cityslicker-outdoor-spot” 🤣
Jo men det är ju här som alla som egentligen inte vandrar, vandrar. 😁
Vilket äventyr ändå med regnet 😉
När vi var i Fulufjället (och andra nationalparker/populära naturområden) i somras såg vi till att komma sent på kvällen. Då var det inte alls många bilar och vi fick vandra relativt ensamma. Sen övernatta och möta en del människor i slutet på vägen tillbaka mot bilen dagen efter 🙂
Smart tips. Eller att komma på hösten.
Denna gång hade vi med oss både gamla pappa på 86 år och sonen så vi var lite beroende av att gå på komfortabla tider.