Vi kan inte dölja vår förtjusning. Precis bakom vår hyrda lilla stuga i Porjus går två finfina järnvägsspår. Bara några meter från husknuten och alldeles utanför vårt vardagsrumsfönster.
Förtjusning. För det här är ju inte vilket järnvägsspår som helst. Det här är ju Inlandsbanan.
Inlandsbanan som byggdes under 1900-talets första hälft. Ett regeringsbeslut, tänkt att upprepa tidigare framgångsrika projekt i södra Sverige. Då järnvägen förde med sig industrier till glesbygd och samhällen blomstrade. Så skedde aldrig längs inlandsbanan. Kanske var det för sent, kanske var det för långt bort. På 60- och 70-talet lades trafiken ner.
För att på senare år återuppstå i turistform.
Första kvällen sitter vi avslappnat i vår lilla stuga. Mätta i magen efter Arctic Colors egen ren och burgare. Då vi hör ljudet. Vi får några sekunder att reagera. Sedan svischar tåget förbi. Eller tåg och tåg. En klarröd liten retroskapelse till 50-tals-rälsbuss. Som det står Inlandsbanan på.
Nästa morgon är det dags igen. Nu äter vi för fullt frukost i lilla stugan. Samma ljud, samma svisch. Exakt 12 timmar efter det första. Charmerade klarröd rälsbuss på väg åt rakt motsatt håll.
Hela dagen vandrar vi i Stora Sjöfallets nationalpark. Hemma i stugan har vi listigt riggat med i förväg kokad bolognese. Vi förstod redan vid spisen hemma i Umeå att vi skulle vara trötta och sega i kväll. Och det är vi också. Men inte så att vi inte är med på banan. Bokstavligt talat. För vid det här laget har det googlats tidtabeller. Ett dagligt tåg i vardera riktning passerar. Avfärd 07:48 dagligen från Gällivare. Passerar Porjus 08:29.
Åt andra hållet startar tåget 07:35 från Östersund. Når Porjus 20:31.
Denna kväll är vi med. Hela familjen är ute vid spåret. Trulle också i koppel. Hela 15 minuter innan. Man vet ju aldrig. Kamerorna är med. Vi provar vinklar och bakgrund. Rätt snyggt med sjön i bakgrunden. Kan bli riktigt bra det här. Eller dammen, rättar vi oss själva. För det här är kraftverksland.
Bidar vår tid. Går lite fram och tillbaka. Skjuter av något skott mot solnedgången bakom sjön. Tiden går. 20:31 passeras. Med marginal. Men vi ger oss inte. För går vi in, så kommer ju fanskapet. Det vet man ju. Plötsligt kommer en ung kille ut från bortersta stugan. Tänder en cigarett. Får syn på oss. Stegar entusiastiskt fram.
– Where are you from?
– Sweden. Enstavigt. Blicken vid horisonten. Mot söder. Där tåget snart ska komma. Vilken sekund som helst.
Paus.
– Eh, what are you doing?
– Waiting for the train. Våra blickar kvar på den fläck där rälsen försvinner söderut.
Killen sparkar på några stenar, vänder sig om, tvekar och släntrar sen tillbaka. Lommar. Förbryllad. Det känner vi i luften.
För här står vi en hel familj i augustikvällen. Ute på ett järnvägsspår. Tysta. Gloende envist söderut. Medan tiden går och knotten hittar in under vår goretex. Udda, måste vara en underdrift. Om vi åtminstone stått vid stationen.
Vi får ge upp tillslut. Inget tåg kommer. Först när solen är borta och vi gått in för ett bra tag sen dundrar tåget förbi.
Men nästa morgon. Då kan inget stoppa oss. Då är vi på plats och beredda. Får bilden. Det söta lilla tåget på sin räls och vid sin sjö. Resebloggarfamiljen. Den obegripliga.
Läs alla våra inlägg från vår lappländska roadtrip här.
Gillar du också söta tåg? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
Mycket underhållande inlägg och tänk vi hade nog kunnat agera likadant. Jag har dock en viss förståelse för att en del tycker vi är knäppa när vi tar massor med foton på för dem helt obegripliga saker…
Ja man reflekterar liksom inte över sitt eget beteende förrän man ser hur underligt det ser ut för andra. 🙂
Härligt. Vi gjorde samma sak. Väntade på rälsbussen Inlandsbanan vid Hoting.
Vi reste med Inlandsbanan 2007. En resa jag rekommenderar. Då var den mycket välorganiserad och trevlig.
Skönt att det finns fler av samma märkliga särart! 🙂