Pai Canyon – en fantastisk solnedgångs-spot i norra Thailand

När vi i sista stund behöver planera om delar av vår Thailandsresa, kommer vi snart på att vi vill se mer av norra Thailand. En chaufför hyrs och en tur bokas till byn Pai i nordvästra hörnet av Thailand, nästan på gränsen till Myanmar.

Pai är en ingivelse. Jag hittar någon reseberättelse på nätet. Samtidigt som vi planerar om firar vi jul hos min syster och hennes familj. Och de har ju varit till Pai visar det sig. För 16 år sedan.
En helt oexploaterad del av Thailand. En handfull små guesthouses, nästan homestays, och ungefär lika många backpackers.
Middagen i Pai äter min systers familj ihop med lokalbefolkningen. Inga bestick finns, så hela familjen slevar klibbigt ris med händerna samtidigt som byäldsten stirrar klentroget på dem. Typ.

Med denna bild på näthinnan blir förstås 2026 år version av Pai en chock för oss. Kan det vara bortemot 100 hotell och guesthouses här nu? Boutiquehotell med pool gudbevars. Även om de flesta ställen ändå är enklare. Lika många restauranger, varav många mest verkar servera amerikansk mat. Festande ungdomar som åker på flak genom byn och skriker, haschångorna som ligger tunga.

Jag hör mig själv tänka: Vad gör vi ens här?

Men som vanligt ska man inte ge upp. Även om fallet till början känns hopplöst.

För till kvällen ska vi ju besöka Pai Canyon. Jag har sett bilder som ser lovande ut. Men man vet ju aldrig förrän man är där.

Vi har stämt träff med vår chaufför 16:20 och kör bort mot kanjonen. Redan massor av bilar och minibussar på plats. Hm, vad månde det bliva av detta. En asfalterad gångväg med ledstång upp. Vi kör slalom mellan horder av människor som långsamt stagar sig upp längs ledstången.

Detta kommer att bli trångt. Kommer vi ens att se solnedgången för alla besökare?

Men väl där uppe. För nu visar det sig att antingen står man här uppe och trängs på platån. Eller så forcerar man en 20 meter lång smal passage med lodräta stup på båda sidor.
Och vi kan väl säga så här. Inte många gör den balansakten.

För oss modiga som vågar (eller i Christofers fall, låter sig släpas) väntar alltså ett alternativt universum på andra sidan. En väldigt begränsad mängd människor som strövar fritt runt i Pai Canyons helt unika landskap.

Har jag ens sett något liknande förut? Tror inte det. Är det ens en kanjon? Nej faktiskt inte, trots namnet, för en kanjon ska ju ha två branta bergssidor och så ett mellanrum emellan. Det här är ju tvärt om. Smala landtungor omgivna på båda sidor av stupande bergssidor nedåt. En inverterad kanjon!

Vi vandrar runt en stund i landskapet. Fascinerade. Uppslukade.
– Vi skulle ha kommit ännu tidigare! Så hade vi hunnit vandra runt mer. Till fler landtungor längre bort. Men det är bra som det är också.

Vi hittar en plats längst ut mot solnedgången. Jag slår mig ner med benen dinglande över kanten. Christofer positionerar sig en bra bit in. För säkerhets skull.
Det är en skön stämning, helt klart.

Solen går ner. Som den gör varje dag. Men det är sällan man får uppleva det i så här mäktiga omgivningar.

Pai Canyon gör den långa åkturen upp till Pai värd. Och till och med att man kan överse med haschångorna för den här solnedgången.

Fakta om Pai Canyon

Pai Canyon kallas lokalt Kong Lan och är en geologisk formation av röd sandsten med smala stigar och branta stup på 10–30 meter.

Hit bör man åka sen eftermiddag och stanna till solnedgången. Kanjonen har skapats under tusentals år genom erosion, där regn och väder tagit bort mjukare sten och jord.

Med bil tar det 10 minuter hit från byn Pai. Senast klocka 16 bör man åka från Pai, tycker vi. Området är mycket vackert att vandra i. Pai Canyon är gratis att besöka, även om frivilliga donationer uppskattas.

Området kan vara utmanande för höjdrädda. Det är rätt utmanande at gå här, en medelgod fysik krävs.

Läs också: Tak Bat – vi deltar i en buddhistisk morgonceremoni

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.