Vandring på Camino de Santiago – Pamplona-Puente la Reina

Äntligen är min stora dag här. Dagen när jag ska göra min allra första dagsetapp av Camino de Santiago. Jag fuskar ju på denna resa, vandrar bara en smakbit. En form av rekognoseringsresa inför, förhoppningsvis, en riktigt och hel Camino i framtiden.

Start i Pamplona

När jag bokar mitt hotell hade jag inte riktigt koll på ledens sträckning. Ser bara att den går ut från Pamplona åt sydväst och bokar hyfsat åt det hållet. Jag träffar skapligt rätt ändå, 10 minuters promenad har jag innan jag kan hoppa på leden vid Pamplonas stora pampiga stjärnformade fort.

Eftersom vi är inne i oktober är mornarna mörka. Jag startar 8 men det dröjer ändå en halvtimme innan solen går upp. Från steg 1 vandrar man med andra. Inte så att vi trängs eller går på led. Men detta är definitivt ingen ensamvandring. Pilgrimerna känns igen förstås. Blandas upp med motionärer och hundägare så här på morgonkvisten.

Efter någon kilometer ser jag ett morgonöppet café. Hoppar in och köper en påse gifflar. Just in case. Har ingen aning vad som väntar i form av service längs vägen. Med lite småplock i ryggan, nötter, energybars, en chokladkaka, och nu också gifflar, kommer det inte att gå någon nöd på mig.

Caminon

Leden är nästan absurt välmärkt. Man går inte många meter mellan varje snäckskal i marken, gul pil eller Caminoskylt. Men en sak, som förstås är självklar, men som jag inte tänkt på innan. Märkningarna går ju bara åt ett håll. Någon gång väder jag mig om, instinktivt för att kolla leden bakåt och då inser jag det. Åt detta håll syns inga markeringar alls. Camino de Santiago är omöjlig att backtracka. Förstås, hela vitsen är ju att man ska gå till katedralen i Santiago den Compostela. Inte från.

Medan solen stiger rör jag mig bort från staden och ut bland fälten. Andra årstider växer det grödor här förstås. Vallmo har jag hört ryktas om, om man går rätt tid på året. Nu i oktober är allt skördat. Jorden ligger i träda till nästa år.

Jag börjar lära mig lunken nu. Vi pilgrimer passerar varandra. Man hälsar på alla förstås. Några byter man kanske några ord med. Det är alltid okej att prata. Precis som det alltid är okej att dra sig undan. Tystna. Gå sin egen väg. Alla gör sin egen Camino. Fast tillsammans ändå på något sätt.

Fast jag märker ju att jag är lite generad inför att prata med de andra. För jag är ju ingen riktigt pilgrim. Bara fejk. Wannabe.

Alto de Perdon

Jag har sett dagens första etappmål ända sedan jag kom ut ur Pamplona i morse. En bergsrygg reser sig upp på slätten. På dess kam en rad av vindkraftverk. Högst där uppe har man gått exakt halva vägen till Puente la Reina. Där uppe finns också ett av Camino Frances mest kända monument, Alto de Perdon, Förlåtelsens berg.

Det tvådimensionella monumentet är tänkt att symbolisera pilgrimer genom tiderna från de första pionjärerna på 800-talet som sökte sin väg fram genom landskapet till dagens moderna pilgrimer.

På monumentet kan man läsa inskriptionerna:

Donde se cruza el camino del viento con el de las estrellas

Där vindens väg korsar stjärnornas

Vi är många som samlas här uppe. En fotokö uppstår nästan ett tag när alla vill föreviga sig själv framför monumentet. Några har till och med kommit hitupp med bil. Så jag är inte allra mest fejk här uppe i alla fall. Så det så.

Jag tar lite matsäck, en FlapJack, lite choklad, en giffel. Nu kommer solen fram. Livet är skönt, här uppe på toppen av dagens vandring.
Vad var det nu igen som jag kämpade med när jag var hemma i Sverige? Varför kände jag sån stress och vad var det som bekymrade mig egentligen? Allt känns så avlägset och betydelselöst nu. Livet så lätt att ta med en klackspark. Vandringen gör det med mig. Tar fram det bästa. Begraver den där dystrakvisten. Ihop med den där uptighta kontrollfreaken som inte gör någon glad.

Andra halvlek

Nu bär det av nedåt i solskenet. En bit får jag sällskap av en äldre spansk man. Men hans engelska är så pass dålig att jag släpper honom efter ett tag. Han får löpa på nedför berget i sin egen snabba takt. Jag drar medvetet benen efter mig lite. För klockan är inte mycket alls och jag har ingen brådska.

På många platser har pilgrimer staplat stenar på vandradra. Ibland ordlöst. Ibland med ett meddelande på stenen. ”Ana you walk with me”. Ett fåtal ord. Men en oändlig smärta. Jag känner den i min hud.

Nere i dalen på andra sidan, går leden genom en by. Och plötsligt, ett Albergue med uteservering och nordeuropeiska lunchtider. Det är ju för bra för att säga nej till, min halvlunch för någon timme sedan till trots.

Jag tar en tomatsallad, potatiskroketter och aioli. En cervesa till och med! Alla sitter i grupper. Utom jag som sitter ensam. Men det stör mig inte. Tvärtom. Jag iakttar och tänker att det rykte som omger Caminon besannas. Att det är en social vandring. De flesta har har väl gått från St-Jean-Pied-de-Port. Hittat vänner och bekanta längs vägen.

Målgång

Nu steker verkligen solen och jag är glad att jag går först i oktober. I Puente la Reina är min dagsetapp över, men inte min dag. För nu ska jag ta mig per buss härifrån till Estella och därmed hoppa över en dagsetapp. Busshållplatsen åt andra hållet är tydligt utmärkt med skylt och busskur. Men åt detta håll? Jag frågar 3 personer och alla pekar lojt mot en återvinningsstation bredvid ett övergångsställe. Ska man stå här alltså och vänta bland soporna? Och så stannar bussen mitt på övergångsstället? Jag vill för allt i världen inte stå fel, för bussen går bara varannan timme. Om ens det. Tiden som Google Maps ger mig är fel, halv 4 kommer ingen buss. Men kanske 4? Enligt lokala rykten? Jodå 4-bussen kommer.

1 fejk-pilgrim blir 2

Halvvägs till Estella får passagerarna skrikande och hojtande hejda chauffören. Jag kan inte spanska men förslår ändå.
– Det kommer ju en kvinna springande mot hållplatsen där. Du måste vända och hämta upp henne.

Motvilligt gör chauffören sina passagerare till viljes. Och jodå, en australiensisk kvinna stiger på. En pilgrim, ser man ju på regnkläderna och ryggsäcken. Sätter sig bredvid mig i den nästan fulla bussen. Och nu visar det sig ju att hon och jag har bokat samma hostal i natt. Jag slumpmässigt, från booking.com´s enorma utbud. Hon via en agency hemma i Australien.

– Jag är ingen riktig pilgrim, säger hon ursäktande och generat. Jag fuskar. Jag transporterar mitt bagage mellan mina boenden. När jag hittar något intressant stannar jag till och upptäcker. Och när jag blir trött tar jag bussen.

Så slumpar det sig att vi båda får en camino-vän ändå. Fastän vi båda är fejk och inga riktiga pilgrimer, så som sig bör. Och vad är en riktig pilgrim egentligen, finns det ens några såna? Eller är vi alla lite lagom vilse på livets Camino och försöker orientera oss fram och på rätt kurs bäst vi kan? Mot ett oklart slutmål långt där borta i främmande land?

Fakta om vandringen

Dagens provvandring på Camino Frances gick från Pamplona till Puente la Reina. Etappen är 24 kilometer lång och tog för mig 6,5 timmar inklusive raster. Total stigning är 350-400 meter ungefär. Vandringen går på mestadels enkelt underlag, mindre vägar och stigar. Bara uppe vid Alto de Perdon är det lite brantare och aningens mer svårgånget.

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.