Jag fattar ju själv innan att Blekinge inte kommer att bli någon höjdpunkt på mitt landskapstopps-odyssé.
En av de lägsta högsta punkterna. Så att säga. Bara 189 meter över havet. Och gudarna ska veta det finns minsann verkligen massor av andra saker för mig att göra i stället på mitt knappa dygn i Blekinge. Trädgårdar, parker. Skärgård!
Till och med att jag överväger att korsa gränsen till Skåne, bara för att besöka Sveriges lägsta punkt. Inte mycket att se den heller i och för sig. Och över en timme mer att köra.
Det som fäller avgörandet är faktiskt Bilkyrkogården i Kyrkö Mosse. För dit vill jag, det vet jag säkert och det visar sig att Blekinges högsta punkt, Rävabacken, ligger granne. Besöker jag den ena kan jag faktiskt precis lika gärna besöka den andra också.
Dessutom har Google lovat mig att Rävabacken går snabbt. Bara en kort detour från väg 119, som leder till Bilkyrkogården. Då så.
Detouren går längs en anmärkningsvärt dålig väg. En sån där ni vet som man är rädd ska förvandlas från bilväg till kostig medan man kör och utan att man märker det. Förrän man fastnat i något krondike.
Slyvegetationen slår mot bilen. Rostiga, smutsiga skyltar visar vägen längre och längre in.
Plötsligt säger min GPS: Stopp. Du är framme!
En rastplats med bord. En mast en bit bort. Med tillhörande elskåp. Och så det allra mest graverande beviset av dem alla. En cyklist. En cyklist som har stannat cykeln, klivit av, satt sig ned på rastplatsbordet och som febrilt kollar på sin telefon.
Detta är inte platsen där man förväntar sig sällskap. Han måste utan tvekan också vara här för Blekinges högsta.
Jag stannar bilen och kliver ur. Nickar mot cyklisten. Släntrar fram till masten. Jaha? Is this it, liksom? Ja inte den allra sämsta lanskapstoppen kanske. Eller jo, det är det nog faktiskt. Nytt rekord.
– Har du varit här förut? Frågar cyklisten nu.
– Nej, säger jag.
Vi konstaterar sinsemellan att detta var ju inte mycket att se. Ingen markering eller annat roligt.
Han hoppar upp på cykeln och rullar vidare.
Och man får ju bara beklaga den unge cyklisten som tagit sig ända hit för en unik och storartad landskapstoppsupplevelse. Så nära han kom, men ändå inte. För han hade uppenbarligen inte förstånd att ställa rätt fråga till mig.
– Är du landskapstoppsexpert?
– Har du gjort det här förut?
– Hur många landskapstoppar har du tagit?
Hade alla varit mer adekvata frågor som fört honom närmare målet på ett konstruktivt sätt.
För jag ger mig ju inte så lätt. Nosar runt området som en drever. Praktiskt taget. Bakom bordet finns en informationstavla av något slag.
Och där på marken! En träskylt med en pil. ”Rävabacken”. Ta mig tusan om skylten inte har ramlat ner!
Jag hittar en endast svagt synlig stig i pilens riktning. Följer den. Som en blodhund som fått upp ett spår.
Och ja, här, en bit in i skogen, är ju högsta punkten i Blekinge. Markerad med flagga, plakett och allt. Tjoho, jag lyckades, jag hittade den. Men stackars, stackars cyklist. Att inte ha förstånd känna igen en landskapstoppsletarnas Sherlock Holmes. (eller vågar man rent föreslå James Bond?) När man står öga mot öga med en liksom.
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Bra jobbat, trägen vinner! 😀
Japp, nosar man tillräckligt många varv så får man upp ett spår. 😊👍
Hahahahaha, underbart skrivet. Och bra funnet! ♥️
Hehe, den var ganska klurig faktiskt. 🙂