Vår hund Trulle skrev vi ju om i somras, när jag mycket dramatiskt fick släppa allt och åka ner till djursjukhuset i Sundsvall. Och sedan om hur vi åkte ner igen och gjorde en biopsi, dvs tumörprov i hans hals.
Men hur gick det sen?
Sundsvall hittade inga tumörceller i halsen på Trulle, han fick avsvällande medicin för att se om det han nu hade i halsen, skulle gå ner lite. Vid återbesök hos Distriktsveterinärerna här i Umeå, de som ursprungligen hittade Trulles konstiga utväxter i halsen, visade det sig dock att ingenting förändrats i Trulles hals. Både Umeås veterinärer och den behandlande veterinären i Sundsvall stod nu rådlösa inför fallet Trulle. Det enda man kunde komma på som åtgärd var att genomföra ytterligare en biopsi för att se om det kunde vara en tumör ändå och att man bara missat den sist.
Men nu trädde min syster som är distriktsveterinär i Falköping in. Hon bad dem att fota Trulles hans och lägg in fotot i hans journal. I Falköping tittade sedan hennes kollega som är smådjursexpert på kliniken på bilderna. Hon hade sett liknande halsar förut på Cavalierer och hade fått bra resultat med kortisonsprutor inne i halsen. Denna behandlingsmetod kände man inte till vare sig i Umeå eller i Sundsvall och kände sig inte heller bekväma med att utföra. Vi valde därför att prova en kortisonkur i tablettform först, för att se om det skulle göra någon skillnad.
Kuren gjorde nytta och Trulles hals såg nu mycket bättre ut, men behandlande veterinär i Umeå var ännu inte nöjd. För det fanns gula områden i halsen och strukturförändringar som kunde tyda på en tumör i alla fall. Så en biopsi till föreslogs. Veterinären var dock noga med att poängtera att hon inte sett något sådan här förut och kände sig osäker.
Nu hade vi sån tur att pappa fyllde 85 år och vi alla skulle ses i Gävle i helgen som var. Sedan kommer vi alla att träffas igen om bara en månad, eftersom vi ska fira gemensam jul hos syrran i Falköping. Jag och min syster fattade därför gemensamt beslutet att Trulle skulle få följa med dem ner till Falköping i söndags. Han får bos hos syrran och hennes familj fram till jul och kommer både att genomföra en till biopsi och även två stycken kortisonbehandlingar med spruta i svalget, genomfört av smådjursexpertern på plats där nere.
Detta känns som det bästa beslutet för Trulle. Att han får komma till en veterinär som har sett liknande symptom förut och tror sig veta hur det ska behandlas.
Men just nu så fattas det så påtagligt en hund i vår familj!
Redan innan Trulle ens åkt i väg i söndags, kom jag ingen och igen på mig med att tänka att sen närr syrran och hennes gäng åkt och innan vårt tåg, då ska jag ta en långpromenad i skogen med Trulle. Och måste igen och ingen påminna mig, att nej Gunilla, det kan du inte för Trulle är inte kvar hos dig då.
Sedan på tåget hem tittade man efter honom där nere på golvet gång på gång. Det kändes absurt i Sundsvall att lugnt sitta kvar på tåget i stället för att springa ut och ner till bommen för att kissa en hund. Konstigt att kliva av tåget utan att hålla rätt på en ivrig hund och utan en vattenskål att balansera med på utvägen och sedan hälla ut på perrongen.
Ingen som snarkade från golvnivå på hela natten och knasigt att inte dela ut någon hjärtmedicin på morgonen efter eller skopa upp någon hundmat. Ingen att snava över när man lagar mat i köket, ingen som viftar på svansen när man kommer hem och förväntansfullt springer till skålarna i köket.
Kort sagt, så är det tomt utan en hund hemma. En försmak på hur det blir den dagen Trulle lämnar oss för alltid. Men det är som sagt för Trulles bästa och efter jul kommer han hem igen om allt går enligt plan och ingen otäck tumörbildning hittas.
Hur har Trulle det då i sitt nya tillfälliga hem? Jo men ganska bra tror vi. Lite pros and cons förstås. På pro-sidan hamnar sällskap av två stycken Border Collies hela dagarna. På con-sidan sexuella trakasserier av den yngsta av dem som inte helt kan utesluta att kastrerade (och änglalikt söta) Trulle trots allt är en tik. Ytterligare en nackdel är att inte få sova i Alvas fluffiga härliga säng, men fördelen blir att domänerna man kan patrullera av är så mycket större. Hemma finns bara en patetiskt liten radhustomt. I Falköping består kungariket av en hel gård inklusive lantgårdsdjur att bevaka, huta åt och hålla koll på under sina dagliga vaktpass.
Blev lite oroad där…av rubriken.
Förstår du/ni saknar Trulle .
Som min pappa sa, hunden är människans bästa vän, vår familj hade fyra dvärgspetsar genom åren
Hoppas han får bra och givande behandling så det blir många fler hundår.
Ja rubriken kanske var lite drastisk… men vi är verkligen en hund kort i familjen. 🙂
Det känns verkligen som att Trulle är i trygga händer nu och får bästa tänkbara vård.
Det tog lång tid att vänja sig av med att kolla upp mot vardagsrumsfönstret där ett huvud dök upp varje gång bilen parkerades och sedan smattret av ivriga tassar när man närmade sig dörren och glädjeskutten när man kom in i hallen.
Lite konstigt bara att det kan vara så olika med kunskaper och behandling beroende på var man bor och vilka veterinärer man träffar. Men så är det väl även inom sjukvården ibland, även om man hoppas att de kan konsultera och lära av varann.
Ja usch, en hund är så saknad när det försvinner. Bävar för dagen när Trulle är borta för alltid.
Syrran tycker också att det är jättekonstigt att de är så handfallna här uppe. Men vad gör man?