Det är dag nummer 4 på Islands-resan. Det hade varit en bil-dag där vägen mellan Höfn och Seydisfjordur varit attraktionen för dagen. “An impossible scenic stretch” som Lonely Planet väljer att uttrycka saken.

Vi är framme redan halv fyra vid vår för natten bokade stuga. Våra tre tonåringar kastar sig, på samma sätt som de alla andra kvällar kastat sig, över stugans wifi. Precis som de kastar sig över alla lunchrestaurangers wifi. Och alla middagsrestaurangers wifi.

Under dagens stopp längs vägen, där den orimligt vackra vägsträckan överträffat sig själv, har tonåringarna valt att sitta kvar i bilen och vänta. Vänta medan deras föräldrar oooh- and aaaah-at sig, fotat, vänt ansiktet mot solen, känt vinden i håret, utforskat brandgula fyrar och socialiserat sig med schweiziska ägare av Expeditions vehicles.

Skalanes

Skalanes

Vår stugvärd förklarar omgående att en halvtimme bort, ut mot kusten finns en fågelklippa. Vid Skalanes ska det finnas möjlighet till närkontakt med Lunnefåglar. Han slänger en blick på vår Suzuki Grand Vitara.
-Den borde klara det, menar han.

-Hur nära kommer man fåglarna, frågar vi.
-Well, you can´t touch them…, svarar han.

Det räcker för oss, klart vi ska “klappa” lunnefåglar på Skalanes! Det visar sig dock att inga tonåringar vill med. De har inte tid. De ska Interneta.

Men vi ger oss iväg ändå.

De tunga moln som täckt toppen av bergen runt Seydisfjordur längst in i fjorden, lättar snart upp när vi rör oss utåt mot havet. Vi får en varm kvällssol!

Vägen är en smal och gropig grusväg. Ensliga gårdar, övergivna hus. Fribetande får. Färjan i hamnen lägger ut och kommer ångande efter oss. Vi får köra igenom/över tre strida fjällbäckar. Drar oss till minnes papperet vi skrev på. Det där om att om vi kör fast någonstans på Island, så kommer ingen från bilfirman att hämta oss.
Men allt går ju bra förstås. Som det brukar göra.

Skalanes

Skalanes

Skalanes

Skalanäs ligger längst ut i kanten av ingenstans, precis innan jordskivan tar slut och havet störtar ner i avgrunden. En isländsk flagga vajar, stugan lyser röd.
Precis som våra kinder.
Det är ju så här vi vill ha det på våra resor! Strapatser och spontana utforskande äventyr!

Ok, dags att förflytta sig bakåt i tiden

Island har länge stått på vår önskelista. Gott och väl 20 år faktiskt. Sommaren 2016 blev det så äntligen läge. En kravlös vuxenresa i högt tempo och med många vandringar och ännu fler upplevelser var planen. Men då hade vi inte räknat med våra tonåringar. Som, visade det sig, alltid hade drömt om att åka till just Island.
Vuxenresan ömsade skinn och blev en familjeresa. Vandringarna blev promenader, marinerade i frasen “hur långt ska vi gå, hur långt är det kvar?” Karin Boye känns långt borta.
Gourmémiddagar på Islands bästa fiskrestauranger blev en oräknelig räcka av cheeseburgare. Boutiquehotell blev flerbäddsstugor. Vårt höga hurtfriska tempo som alltid kännetecknar våra resor blev wifi-abstinens och en enda lång kvalfylld längtan efter nästa stuga. Sköna kvällar i badtunna blev disk- och packbestyr. Prislappen blev en annan.

Skalanes

Skalanes

Tillbaka vid fågelklippan

Till slut så säger vi det till varandra.

-Varför ville de ens med? Allt är ju tråkigt och jobbigt. Utom att ligga på varsin säng och Interneta sig.

Vi är lite bittra. Vad är det för vits att följa med till Island om man inte orkar göra något?
Det är skönt att beklaga sig lite. Och att komma iväg själva. Och göra det som vi gör bäst.

Kanske, kommer vi på efter ett tag, krävs det lite livserfarenhet också. Att förstå att just precis nu är vi på Island. Vi har aldrig varit här förut. Förmodligen kommer vi aldrig mer tillbaka. Så det gäller att utnyttja dagen.
Kanske måste man vara 45 för att riktigt förstå att förr än vi anar kommer vi att vara hemma igen. Och aldrig mer just här.

Skalanes P1050303

Vi åker så småningom tillbaka till stugan.

Om detta varit en amerikans teve-serie från 90-talet hade denna berättelse avslutats med någon form av sensmoral, alla hade lärt sig något och så hade vi gått vidare i livet aningen klokare.

Men nu befinner vi oss i det riktiga livet.

När vi kommer hem till stugan ligger tonåringarna kvar på sina sängar. Ingen svarar på vårt Hallå. Vi lagar Spagetti Carbonara. Badar i badtunnan utanför vår stuga. Ingen frågar hur det gick, om vi såg några lunnefåglar.
Och det gör ju egentligen inte så mycket, för fågelklippan, den var för kvällen tom.

Men ändå. Det finns ju som vi alla vet ett klassiskt resecitat:

“We travel not to escape life, but for life not to escape us.”

Och den här kvällen har livet ta mig fasen inte kommit undan.

Skalanes

Följ gärna 4000mil.se på Facebook för fler resetips och reseberättelser.

 

 

Etiketter

6 kommentarer

  1. Resa med tonåringar… oh the joy! Extremt hög igenkänningsfaktor! Det är inte utan att vi längtar lite smått tills de är stora nog att stanna hemma. Här mutar vi också med wifi och god mat för resorna blir så mycket roligare om tonåringarna hålls på gott humör 🙂 Tioåringen är en dröm att resa med i jämförelse!

    • gunilla yourstone

      Hehe, ja vi är ju inte lika rutinerade som ni. 🙂
      Kommer ihåg när jag sa på en tjejmiddag att jag skulle ta Alva till Brasilien, sen när hon blev lite äldre och alla de som hade äldre barn sa att nej åk nu, 10 år är perfekt, sen när hon blir tonåring är det svårare. Jag gjorde som de sa och åkte då. Kan tänka på det nu…

  2. HaHa. Så bra skrivet!
    Själv har jag också varit småbitter när man bokat ett boende med vackraste uteplats men halva familjen sitter inne på hotellrummet uppkopplade. Tycker att det fungerar bättre när jag reser med en tonåring i taget och när resan ( oftast till en storstad) är anpassad till tonåringens intressen.
    Tror också att även om era ungdomar inte visade ett större engagemang så har ni sått ett litet frö för deras upplevelsebehov i framtiden. Det är lite som när min mormor släpade oss barnbarnen till en vacker operaföreställning eller konsert där vi tyckte bara om cafébesöket i pausen. Hon planterade behovet av att höra det vackra och det uppskattar jag idag. Samma är det med resande. De kommer tacka er en dag..

    • gunilla yourstone

      Håller med, en i taget är bättre, på det sättet. Samtidigt uppskattar de att resa tillsammans, våra tonåringar bor ju inte tillsammans till vardags. Vet ju att du skrivit en massa bra tips om att resa med tonåringar på din blogg!
      Tror som du att de påverkas även om det kan vara svårt att se nu.

  3. 🙂 🙂 Ja visst kan det vara fantastiskt härligt att resa med sina tonåringar…not. Våra som är lite äldre än era har dock kommit ur sin tonårstrulighet och blivit riktiga globetrotters. Så det är värt det även om man har bitit sig i tungan en och annan gång längs vägen:).
    Härligt inlägg och fina bilder. Trist på lunnefåglarnas bortavaro men turen såg helt klart att vara värd att tas i vilket fall.

    • gunilla yourstone

      Ja det är ju det man tänker. Att de kommer ut på andra sidan. Och om man utsatt dem för tillräckligt många stimulerande resor, kommer de förmodligen ut som lite bättre människor… 🙂
      Det gjorde faktiskt inte så mycket ändå med lunnefåglarna. Det är ju så där med vilda djur. De kommer och går som de vill.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *