Vistelsen vid Höga Kusten genomfördes i samarbete med Höga Kusten Turistservice
När vi ändå ska på konsert på Skule Naturscen, vill vi förstås upp på Skuleberget också innan. Se på utsikten, äta en våffla. Det hör till. Att stolsliften är stäng p.g.a. hård sidvind idag är en bisak i sammanhanget. De som känner mig vet att jag inte utan vidare ändrar mina planer p.g.a. sånna petitesser.
Har jag sagt att jag ska upp på Skuleberget, så är det det jag ska göra.
Vi kör fram till Skuleberget Naturum i stället. Lika praktiskt så, då kan vi parkera i god tid innan konserten. Jag hör med Via Ferrata-personalen:
– Hur lång tid tar det att gå upp?
– 35-40 min längs den branta leden, en dryg timme längs de längre lättare lederna.
Vi sneglar på klockan. Det får nog bli den branta leden om det här ska gå ihop sig tidsmässigt. Vi drar på oss vandringskängorna. Jeansen får duga som vandringsbyxor idag. Och så iväg. Vi hinner bara fram till ledens början innan vi möter några vandrare på nedväg.
– En kvinna har fallit och ligger allvarligt skadad där uppe. Ambulansen är på väg.
– Var ligger hon? Strax ovanför grottan får vi veta.
Eftersom Christofer har ett första-hjälpen-kit i ryggan och är utbildad i sjukvård av försvaret, sätter han av uppför berget. Jag som varken har första-hjälpen eller utbildning går uppåt i lugnare tempo bakom. Tänker att jag gör bästa samhällsinsatsen genom att inte ramla jag också. Underlaget är svårforcerat med stora stenblock och så småningom klippor och stegar.
Jag når fram till kvinnan efter en knapp halvtimme. Förutom Christofer finns även en sjuksköterskestuderande amerikanska på plats. Kvinnans tre tonårsbarn är med och är förstås ganska skärrade. Den äldsta har kontakt per telefon med några bekanta som kommer att komma och hämta upp dem.
– Jag har varit i precis samma situation som du, säger jag till kvinnan. Fast på en helt annan plats. Jag vet hur det känns. Och det kommer att gå bra. De kommer att ta hand om dig. De vet hur de ska göra.
Jag vet inte om det hjälper henne att höra det. Men jag vill säga det.
Det värsta är att inte veta om hjälp kommer eller ej. Om man kommer att bli återställd eller ej. Men vi är i Sverige nu. Även om platsen, 350 meter upp på berget med stegar som enda passage åt båda håll, är illa vald.
Jag minns att jag var så tacksam att barnen inte var med. Att de slapp uppleva. Det har inte kvinnan besparats. Hon måste oroa sig för dem också. Smärtan är svår för henne, det märker vi. Jag hade ett sånt adrenalinpåslag som skyddade mig från smärtan. Skar av den. Det var först när de tvättade såret på sjukhuset som den stora smärtan kom. Den som ingen ska behöva uppleva. Hon har den här och nu. Det är svårt att se. Christofer rullar ihop sina regnbyxor och lägger som stöd. Det verkar hjälpa lite.
Så kommer ambulanskillarna. Svetten rinner, de har joggat upp med tung utrustning. Vi drar oss tillbaka, nu har hon professionell hjälp, från och med nu är vi bara i vägen.
– Lägg byxorna vid sidan av stigen så tar vi dem på nedväg, säger Christofer som avskeds ord.
Vi fortsätter upp mot toppstugan. Sätter oss på terrassen och tar den där våfflan. Som vi sagt att vi ska ta. Ser en pistmaskin komma uppför berget med en bår.
Funderar lite hur vi ska göra. Vi måste gå ner nu om vi ska hinna till konserten. Men vi vill inte vara i vägen för räddningsinsatsen om de tänkt att de ska ta henne uppåt. Uppdraget känns omöjligt, men de vet nog vad de gör. Skuleberget har förmodligen varit en olycksplats förut.
Vi går nedåt igen. Om räddningsaktionen är på väg uppåt får vi hoppa åt sidan helt enkelt eller hitta en alternativ väg.
Men alla är kvar på samma plats. Kvinnan ligger inbäddad på en bår nu. Har fått smärtstillande och slipper smärtan. Vi tar Christofers byxor, säger några uppmuntrade ord och klättrar vidare nedåt. Pratar på nedväg om hur retligt det är att bli äldre. Om hur man gradvis blivit klumpigare på vandring. Hur fötterna lättare fastnar i rötter, sulorna lättare glider på lös sten, hur ett för stort nedåtsteg plötsligt känns i hela knät. Stegvis, gradvis förfall. Plötsligt måste man bli rädd för att falla. Försiktigare.
Det blir just-in-time till konserten. Kameror av vår storlek och dignitet är förbjudna. Vill säga om man inte har ett behändigt pressleg från Sveriges Turistjournalister att visa upp. Jag börjar bli riktigt bra kompis med det där kortet.
Erik Gadd är förband och får det tufft. För nu kommer en räddningshelikopter in över området. Helikoptern får jobba hårt i den i den starka vinden. Någon kommer upp på scenen och meddelar att GES-konserten kommer att starta när helikoptern är klar med sitt jobb.
Vi sneglar på klockan. 3 timmar har kvinnan fått ligga där på klippan innan hon lyckligt och väl kommer därifrån. Tack högre makter för morfin.
Så startar konserten. Vi räknar på fingrarna. Hur gamla kan de vara nu egentligen? Tre musiker som funnit med hela vägen sedan vår ungdom. Jag minns Rock Runt Riket. Det var sommaren 1987, jag hade gått ut 9:an. Jag och bästa kompisen Jessica på Folkets Park i Gävle. På min födelsedag och allt. Jeansen var nya och inköpta för mitt livs första sommarjobbslön.Vi hade köpt biljetter till Eva Dahlgren, Ratata och Roxette (som då inte slagit internationellt än). Men under sommarens lopp var det den helt okända förbandskillen som alla snackade om. Som alla ville se. Orups genombrott.
Var han 27 då? Och jag var 16. I så fall är han 58 nu!
Och så Niklas Strömstedt förstås. Ja vad man säger man? Det finns vissa artister som man helt enkelt alltid gillar. Som har en särskild plats.
Sveriges äldsta pojkband gör sitt jobb och kör alla hitsen utan att ha åldrats alltför mycket. Åtminstone inte på vårt avstånd och med en professionell sminkör. Man har fattat det kloka beslutet att låta Niklas sköta snacket. Inför sista låtarna tas avspärrningarna bort det är fritt fram för alla visserligen grånande, men i anden evigt unga fans, att visa sin kärlek på ett mer nära och påtagligt sätt.
Vi kör hemåt mot Umeå precis när havet och himlen färgas mjukt rosa. Blandade känslor. Mycket att fundera på. Olyckan. Kvinnan och hennes familj. Hur är det för dem nu?
På GES och att åldern den spelar ju egentligen ingen roll. För någon av oss.
Välkommen in och gilla 4000mil på Facebook.
Det är ett fruktansvärt scenario med olyckor ute i vildmarken. Själva har vi diskuterat detta mycket och jag känner hur jag blir mer och mer försiktig över var jag sätter fötterna när vi är ute och vandrar. Sedan väljer vi också enklare och mer tillrättalagda leder när vi nått pensionsåldern.
Visst är det härligt med artister, som håller stilen trots några år på nacken. Vi har bl a njutit av Bruce Springsteen på Ullevi ett par gånger och att han också uppnått en hyfsad ålder är svårt att inse…. Tur att ålder bara är en siffra…
Ja vi blir också lite räddare. Dels pga att man känner att kroppen blir äldre. Men även efter min olycka. Det är sedan den Christofer alltid bär med sig ett första hjälpenkit. Och kanske blir vi ännu lite försiktigare efter denna upplevelse.
Väldigt fin att du återkommer så till kvinna genom hela din berättelse! Empati, verkligen.