Sveriges nordligaste skeppssättning vid Mjösjön i Västerbotten. Finns det fornlämningar i Västerbotten? Eller klart det finns. Stenhögar, så kallade rösen, kan man ju springa på lite varstans. Men häftiga upplevelsevärda fornminnen som liksom föreställer något och som verkligen är värda en utflykt bara i sig liksom?

skeppssättning vid Mjösjön

Nej, vi är inte bortskämda i all fall, kan man väl konstatera. Det är dåligt med storslagna hällristningsområden som Tanumshede i Bohuslän, eller för all del Nämforsen i Ångermanland. Inga häpnadsväckande runstenar som Rökstenen i Östergötland eller Vaksalastenen i Uppsala. Inga häftiga kungagravar som i Kivik eller ens fornborgar.

Inga Ales stenar har vi heller.
Men ändå. När jag läser på inför mitt inlägg om Ales stenar och om skeppssättningar, som ju Ales stenar är, så finns ju den nordligaste i Sverige (och därmed förmodligen i världen?) precis här där jag bor. Mindre än en mil bort. Helt okänd för mig.

Det dröjer inte många dagar innan jag slår till. En solig dag. Solen står så lågt nu att dagen mest blir en enda lång soluppgång och solnedgång.
Någon centimeter snö har kommit på morgonen. Jag kör mot Holmsund, Umeås tentakel mot havet. Härifrån går färjan till Finland. Svänger upp mot Innertavle. Hit åker Umeåborna på försommaren för att handla trädgårdsväxter på Smultronstället.

skeppssättning vid Mjösjön

En skeppssättning vid Mjösjön

Precis efter finns skylten. Fornminne. Vänstersväng. Sommarstugor som blivit permananentboenden. Små idyller mot Holmsjön. Och sen den mindre Mosjön. Fast här är husen inte lika många. Fiske verkar vara grejen.

skeppssättning vid Mjösjön

Möter en man med hund som höjer handen till hälsning. Så som man gör när det kommer en bil utanför stadsområdena i hela Sverige? Jag parkerar på anvisad plats. Fler skyltar guidar mig. Ytterligare en man. Som pimplar. Här måste isen ha legat ett tag ändå? Om man vågar.

skeppssättning vid Mjösjön

Ett rådjur har gått före mig på stigen i morse efter snöfallet. Och här är fornlämningen! Två rösen och en skeppssättning. Inte lika stor som Ales stenar. Förstås. Inte på långa vägar lika häpnadsväckande belägen. Men på riktigt, liksom. Inte bara en stenhög eller en skylt som talar om att vad man borde se. Utan en äkta, livslevande (höll jag på att skriva) skeppssättning. För var och en att beskåda. Från bronsåldern, ca 3000 år gammal. Rösena förmodligen äldre.

skeppssättning vid Mjösjön
Skeppssättning vid Mjösjön

skeppssättning vid Mjösjön

Då låg den vid havet. Förstås, vem, död eller levande behöver ett skepp på torra land? Eller för den delen vid en liten, liten insjö?

Nu har landhöjningen sagt sitt och vår skeppssättning blev kvar när Norrland reste sig ur havet. Hoppas han som ligger där hann ut på sin sista resa.

Och ett fågeltorn i älvens delta

Nu vill man ju ut till havet, det känner man, men jag har ont om tid, det får bli Umeälvens delta i stället, att med fornnordisk stolthet blicka ut över för att sluta cirkeln. Inte så långt bort finns en spångad led över våtmarkerna ut till ett fågeltorn. Här utspelade sig de segdragna striderna om Botniabanans framtid. Åratal av överklagningar för deltafåglarnas skull. Fast visst blev det bättre för miljön i stort ändå, med Botniabanan på plats?

Nu har de sista flyttfåglarna flytt fältet och fågelskådarna med dem. Någon lite gynnare till djur har varit här före mig, men jag vet inte vem eller vad han kan vara?

Vem är han? Gynnaren?

Solen kämpar, men kommer inte längre än så här för idag. Och inte jag heller. Dags att vända hemåt, ett fornminne rikare.

Läs om en alldeles äkta prinsessgrav i Västerbotten här.

Missa inga inlägg, glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.

 

2 kommentarer

  1. Marianne

    Så fint det ser ut och som vanligt fina bilder
    God Jul !

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *