Tempelhof

Tempelhof – Hitlers gamla flygplats har blivit ett coolt parkområde

Det här med flygplatser verkar vara en komplicerad historia i Berlin. Andra världsstäder har sina klassiska flygplatser. Paris har sin ”Challe” (Charles the Gaulle), London har Heathrow, New York har John F. Kennedy. Och för all del. Stockholm har sitt Arlanda.

Sånt ändrar man inte på i första taget. Utom i Berlin. Där flygplatserna blir till ett gytter.

Först byggdes Tempelhof 1923. På sin tid världens största. Ovanifrån i formen av en örn. Ett flaggskepp för Tyskland och snart för nazistregimen.

Sedan, efter 2:a världskriget delades Berlin upp i Öst och Väst med varsin flygplats, Schönefeld respektive Tegel. Tegel är för övrigt en av de mer skumma flygplatserna jag har besökt. Där man liksom inte fattade hur man skulle gå. Sånt som annars brukar vara rätt självklart på flygplatser.

Och så nu senast Brandenburg. Prestigebygget som skulle förvandla kalla krigets huvudstad till en metropol i världsklass, men som länge kantades av förseningar och felsatsningar. Skulle den ens någonsin bli klar?
Jodå, 2020 kunde den äntligen invigas och därmed Tegel läggas ner. Schönefeld blev till terminal 5 i Brandenburgs flygplats, men trafikeras inte i nuläget.

Men nu var det ju Tempelhof detta inlägg skulle handla om. Öppnades 1923 som sagt, och kallad The Mother of all Airports.

Under nazistregimen togs projektet Tempelhof över av Hitlers hovarkitekt Albert Speer som planerade den som porten till nya tyska världshuvudstaden Germania i en något storhetsvansinnig anda.

Flygplatsens storlek inböjd också till olika nazistparader och andra typer av manifestationer.

Efter andra världskriget togs trafiken mer och mer över av de andra flygplatserna och 2008 lades Tempelhof slutligen ner.

I de flesta andra miljon- och världsstäder hade ju marken används till annat. Byggnaderna hade rivits, asfalten på landningsbanorna hade brutits upp, marken hade sanerats. Kanske hade bostäder byggts, kanske hade det blivit något annat. Något helt nytt. Värdefull mark mitt i stan!

Men inte i Berlin. Här står Tempelhof kvar. Den tomma byggnaden i art deco-stil finns kvar. Med ankomsthall och incheckningsdiskar. Det går att boka en guidad visning invändigt här.

Landningsbanorna ligger kvar. Gaterna. Flygledartornet. Nu har området förvandlats till stadspark. Den stora mängden asfalt gör Tempelhof till idealiskt för cykling, rullskridskor mm.

Vårt besök

När jag väl läser om Tempelhof är jag målstyrd. Hit måste jag bara under min Berlinhelg. Så coolt ju!

Alva och jag väljer en lördag för vårt besök. En av få sevärdheter där man vill ha så mycket folk som möjligt under sitt besök.

Parkområdet har flera entréer. Vi väljer den som är belägen mitt på flygfältets norra kant.

Överallt pågår kreativa projekt. På ett ställe odlar man i pallkragar. Skyltar anvisar till ett BBQ-område för de som vill grilla. Grupper av motionärer så väl som solitärer cyklar och springer.

Andra flyger drake. Eller spelar musik och dansar. Någon har satt upp en hängmatta och vilar skönt.

Vi kommer kvart över 3. Tiden är noga kalkylerad, för vi vill uppleva solnedgången här. Smörigt eftermiddagsljus. Kameran går varm.

Men vi har ett specifikt mål. Förutom flygplatsen generellt. För vi har sett på bilder att det ska finnas ett flygplan kvar här. Mitt på fältet, bakom en träddunge hittar vi det. En Nord 262.

Historien bakom detta flygplan är att det 1987 körde av startbanan. Inte en krasch som man tänker sig när det gäller flygplanskrascher. För planet var aldrig i luften. Men ändå en krasch. Planet flög aldrig mer.

Nu står det här för att tjäna som övning-flygplan för brandförsvaret att öva flygplansbränder på. Omgärdat av ett stängsel. Förstås. Annars blev det snart ihjäl-älskat. Sönderplockat. Får man förstå.

En perfekt fotoplats för solnedgången.