Idag ska det bli vandring till Städjan. Men dagen börjar dåligt. Med ett larm som går i stugan som vi hyr i Idre Fjäll. Precis som larmet också gick när vi precis hade somnat kvällen innan. Då fick vi stopp på det, nu fortsätter det entonigt att ljuda. Med påtaglig stress och med ett larm ringandes i öronen, hittar jag ett nummer att ringa.
– Vi skickar en vaktmästare.

Vaktmästaren kommer. Och åker igen.
– Det här måste ju en elektriker fixa.

Vi ringer igen. Vi hade ju tänkt kasta oss ut på vandring ganska direkt och lämna pappa och Alexander att chilla i stugan. Det kan vi inte göra med ett larm ljudande för fullt.
– Elektrikerna är på ett annat jobb nu. Sen kommer han till er.

Vem vet hur lång tid det andra jobbet tar? Vi får hänga utanför stugan och vänta. Elektrikern kommer så småningom och fixar. Larmet tystnar. Men jag är stressad. Pappa är 87 och kan inte förväntas fixa och trixa om det börjar igen. Alexander har sina förutsättningar. Han mitt i ett skrikande larm är ingen optimal situation.

Vi åker iväg med en dåligt känsla i magen. Kan vi verkligen lämna, tänk om det blir kaos? Den alltför välbekanta stressen i bröstkorgen. Att vara den som är in charge. The story of my life. Den sista utposten. Den som alltid ska lösa situationen.

Jag har googlat ”Städjan,”, ”Vandra till Städjan” och ”Startpunkt vandring Städjan”. Vi tänker nämligen trotsa våra egna vandringsråd idag och vandra utan papperskarta. Men vandringen är ju typ bara några timmar lång och Nipfjället är väl mer som Tantolunden, så det ska nog gå bra. Fast inget wi-fi finns i stugan och täckningen pendlar mellan 1 och 2 prickar om man sitter vid fönstret i stugan, så vi har inte kunnat studera Naturkartan som vi tänkt.

Nåväl mina googlingar pekar mot Sommarparkeringen på Nipfjället. Även om informationen varit väl knapphändig på nätet.

– Det skulle har varit något blogg här innan som hade skrivit en redigt inlägg om denna vandring. Så att man hade haft en bra vägledning hur man lägger upp det. Typ… vad heter de nu igen… 4000mil eller nåt?
Säger vi aningens, aningens självgott till varandra.

Vandring till Städjan

Vi parkerar in vid sommarparkeringen. Jag kollar efter skylten, Städjan, som borde finnas här och peka ut leden som går mot det välbesökta berget. Men ingen skylt finns. Vad fasen? Ingen täckning på mobilen just här heller.

Men vi såg en skylt mot Städjan lite längre ner på vägen när vi körde upp. Är det där man börjar alltså? Bara att trava tillbaka längs vägen. Nedåt.
– Nu tappar vi ju tid, vi som borde gå så fort vi bara kan. Om något händer där hemma med larmet och vi behövs!

Men det är längre till skylten än vi minns. Här vill vi ju inte gå nedåt längs en tråkig landsväg! Till slut hoppar vi helt enkelt upp i terrängen och chansar på att frigå. Och det går ju bara utmärkt. Det är jämn fin fjällhed. Och bara vi kommer upp en liten, liten bit, så ser vi ju Städjan trona upp sig med sin unika profil.

Vandring till Städjan

Så där ja, nu är vi på gång. Kroppen kan lugna sig, stressen lägga sig. Naturen läker mig, som så många gånger förr.

Härlig, vacker, lätt vandring. Vi ser en ren och har vårt mål i blickfånget, solen i ansiktet. Men det är helt folktomt. Detta som är Idres mest kända vandring. Hur går det ihop sig?

När vi närmar oss berget ser vi. En myriad av människor korsar vår färdriktning en bit fram. Uppåt längs en stig mot toppen. Nedåt blänkande biltak en bit ner i skogen. Aha, det fanns en kortare väg. Fast väl kort kan vi tycka, härifrån kan väl bestigningen inte ta mer än en timme tur och retur. Och så ser man ju inte den häftiga formen på berget från det hållet. Bara ett vanligt berg.

Vandring till Städjan

Nåväl, vi ansluter till kolonnen. Stegar upp på berget. Lite väl brant för Christofer på något ställe, men han tar sig upp, Balansproblem och allt. Men stannar en bit nedanför toppen. Jag får gå själv upp. Här uppe sitter flera gäng och fikar. Stentorn och stenmurar och allt möjligt har byggts av rastlösa toppbestigare. Människans obändiga behov av att lämna avtryck. En önskan om odödlighet?

Vandring till Städjan Vandring till Städjan

En energy-bar på det och så nedstigning och samma väg tillbaka. Nu hittar vi en stig att följa. Håller höjden den här gången. Möter vandrare. Inte många men några. Så ser vi sommarparkeringen och får bekräftat det vi ju förstått, att nu är vi på den stig som vi skulle ha tagit från början.

Vandring till Städjan Vandring till Städjan

Vandrar fram och ser stigen sluta precis framför motorhuven på vår Toyota! Hade vi bara tagit ett djupt andetag innan vi klev ur bilen där på sommarparkeringen efter larmstressen på morgonen, så hade vi ju sett leden. Fast det gick ju bra det här också. Som det alltid gör.

Vandring till Städjan
Vår vandring till Städjan borde ju ha börjat här.

Fakta om vandring till Städjan

Man kan ta sig till toppen av Städjan från flera håll. Söder om berget finns en parkering. Härifrån är det bara någon kilometer upp till toppen. Rätt brant stigning hela vägen. Denna led kan passa bra om man till exempel har barn med sig och inte vill ha så långt att gå. Eller om man av annan anledning bara vill ta sig upp på toppen och ner igen så snabbt som möjligt.

Vandring till Städjan

Vill man njuta lite också och få den där härliga fjällvandringskänslan, så kör man i stället upp på Sommarparkeringen på Nipfjället.

Härifrån går en vandringled mot Städjan från andra hållet. Ingen skylt finns vid parkeringen, men gå mot stentornen som skymtar öster om parkeringen, så hittar du stigen. Härifrån är vandringen totalt sett inklusive toppbestigningen 6 kilometer enkel väg, 12 km tur och retur.
Man ansluter till den kortare leden enligt ovan och gör själva toppbestigningen längs den.

Vi gick denna vandring på 4 timmar. Då tog vi inga längre pauser. Själva toppbestigningen var rätt brant, men ändå enklare än det såg ut nedifrån. Christofer klarade den trots sina balansproblem sedan stroken och vi såg många yngre barn som tagit sig upp bara fint. Detta är nog ett härligt äventyr för barn, de flesta vi mötte verkade mäkta stolta själva över sin prestation.

Vandring till Städjan

Sommarparkeringen är uppe vid krysset, man ser stigen söderut därifrån. Vid Städjan ser man hur flera leder går upp mot toppen.

 

Fakta om vår vandring till Städjan, den längre sträckningen är när vi gick “fel” längs landsvägen.

Hitta till Nipfjällets sommarparkering

Läs också: Helvetesfallet och Storstupet i Orsa

Gillar du också vandring? Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.

 

8 kommentarer

  1. Elisabeth

    Cliffhanger – hur gick det med larmet, pappa och sonen? (Gissar i och för sig att allt löste sig, eftersom du inte skrev något om det.)

    • Gunilla Yourstone

      Åh det tänka jag inte ens på att det blev oavslutat.
      Larmet förblev tyst och efter avslutad vandring åkte vi tillbaka till stugan och hämtade dem för att kolla in Trollvägen tillsammans. 😊

  2. Thomas Lummi

    Ibland behöver ett äventyr inte vara krångligare än att gå upp på en liten topp. Trevlig berättelse.

  3. Å, så fint! Nästa gång vi kommer upp till Dalafjällen måste vi ju ta en tur hit upp!

  4. Väldigt snygg vinjettbild!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *