Ämån flyter fram norr om Orsa, förmodligen rätt lugnt och oansenligt huvuddelen av sin färd. Men under några kilometer strax intill Orsa flygfält slår den fullständigt knut på sig själv i sin iver att göra ett bestående avtryck. Först en imponerande kanjon med lodräta väggar, sedan ett vattenfall, Helvetesfallet, som kastar sig ner 30 meter.

Storstupet

Det är till Storstupet man kommer först. Längs en lång dammig grusväg. En kort men brant promenadstig leder ner till ån och dess kanjon. Från gångbron över ser man inlandsbanans imponerande järnvägsbro.

På andra sidan ån fortsätter stigen längs ån och dess kanjon. Vi följer den förstås och kommer snart fram till banvallen. Här går Inlandsbanan, numera en turistlinje.

När vi hyrde stuga utmed Inlandsbanan förr-förra sommaren kollade vi tidtabellen och det går två tåg i vardera riktning varje dag. Inte så stor risk att träffa av ett tåg alltså, men vi vågar förstås inte gå ut på järnvägsbron. Om. Ifall att.

Alva lägger örat mot rälsen.
– Jag hör något! Säger hon efter en stund.

Snart hör vi också. Det kommer verkligen en tåg. Vilken tur vi har, att lyckas pricka in en av avgångarna så där bara. Vi ställer oss på sidan av banvallen. Med god marginal för att inte stressa lokföraren. Men ändå så att vi får de där bilderna som vi ju vill ha.

Nu kommer tåget från Mora-hållet. Eller rälsbussen om man ska vara petig. Vi har sport-läget på kamerorna redo för nu kommer det väl att gå undan. Men nej. Rälsbussen bromsar in med ett gnisslande ljud. Står still närmare en minut mitt på bron. Förstås, vi sa ju att detta är ett turisttåg. Det är klart att man vill göra mesta möjliga av de sevärdheter som finns längst vägen. Så att alla hinner se och fota.

Helvetesfallet

Så går vi tillbaka till bilen. Kör 6 kilometer längre bort längs den där grusvägen. Till Helvetesfallet. Det ska gå att vandra emellan också. Men vår tidplan tillåter inte det. Vi ska vandra och grilla korv i Hamra nationalpark i kväll i stället.

Till Helvetesfallet är det längre att gå. Trappor har byggts men stigen är rätt besvärlig ändå. För Christofer som får kämpa lite. Här har vi alltså vattenfallet och en hängbro över. Forsande vatten är alltid häftigt. För ögat och tanken att sugas med i. Ned i.

Ett helt gäng indier poserar för varandras iPhones. En handfull turister kommer och går. Men annars en ganska lugn sevärdhet. Off the beaten track. Fortfarande.

Läs också: Njupeskär vattenfall – man ska göra alla misstag minst en gång

Missa inga inlägg. Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook och på Instagram.

 

Etiketter

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *