Det brittiska köket är kanske ingen superhöjdare. Det kan vi väl vara överens om? Njurpaj, kokt blomkål, chips till lunch och rostat bröd med vita bönor i tomatsås på. Fish and chips i bästa fall.
På plats i London gör man därför klokt i att sätta sin tillit till de importerade köken. Numera finns ju tex fantastik japansk mat, eller fusions som SushiSamba som vi redan skrivit om.
Eller då den indiska maten. Efter den koloniala tiden finns förstås massor av innevånare med indisk bakgrund i London och den indiska maten finns överallt. På pubarna, och på de många indiska restaurangerna. Minst en indisk måltid hör definitivt till på en London-resa.
Vi själva har redan innan resan fått tips av en läsare om att prova Londons äldsta indiska restaurang, Veeraswamy på Regent Street.
Men vi är alltid lite återhållsamma med att förboka restauranger på resa. För vem kan väl veta hur en dag på resa kommer att arta sig i förväg. Kanske har man hoppat på t-banan till Brick Lane och befinner sig vid middagstid fullständigt inringad av okända lockande restauranger från världens alla hörn?
Kanske har man fastnat på en café under eftermiddagen och är inte alls hungrig än den tid man bokat. Kanske sitter man som bäst på en pub som är så trevlig att man ogärna lämnar? Och så vidare.
Så vi bokar inte Veeraswamy. Stjärnmarkerar bara i Google Maps.
Efter Brigit´s på torsdagen, går vi vidare till Churchill War Rooms. Det är planerat och förbokat. Sedan styr vi på impuls mot London Eye, för att efter välförrättat ärende där släntra längs South Bank mot nästa bro och så norrut därifrån.
Det är inte förrän vi går på Regent Street som vi faktiskt inser var vi är.
– Det är ju här någonstans som den där indiern ligger? Jod mycket riktigt. Och klockan är slagen middag.
Utanför Veeraswamy mycket diskreta entré står en turbanbeklädd man vakt. Hälsar välkommen och sedan är det skranglig hiss en trappa upp som gäller för att nå restaurang-faciliteterna.
Jodå man har plats för oss en torsdagkväll klockan 6. Fönsterbord till och med. Det här kommer att bli bra, känner vi och får feeling med varsin drink.
Jag går på kyparens rekommendation och tar ett av originalrecepten på menyn, Patiala Shahi Raan. De två som funnits sedan restaurangen grundades 1926. Christofer tar en kycklingcurry.
Och så kompletterar vi med en kombo-korg med tre olika sorters naan. Medan vi väntar, indiska papadums med tre olika dippsåser. Till det rött vin från Nya Zeeland. Spice Road.
Lokalen är så långt i från en vanlig indisk sylta man gärna komma. Inredningen är mysig och stilsäker. Turbaner på klädhängare som dekoration.
Personal som omärkligt skrider runt bland borden. Serverar, fyller på glas.
Man har en Michelin-stjärna sedan 2016 och en hel drös kändisar har förstås varit här. Winston Churchill, Gustav VI Adolf, Indira Gandhi och Charlie Chaplin. Vi sällar oss till skaran och är nöjda med vårt besök.
Notan då? Michelin-stjärna och allt? Jo vi betalar £ 170 för drinkar, huvudrätter, naan, förtugg och varsitt glas rött.
Missa inga inlägg, glöm inte att följa 4000mil på Facebook.
Nej vi kan absolut inte hålla med om att det brittiska köket inte skulle vara en superhöjdare. Hade jag vetat att det är vad du tror hade jag rekommenderat en hel drös andra restauranger också. 🙂
Du har kanske hamnat på fel ställen och fått kvarlevorna av efterkrigstidens ransoneringar och 70-talets språkresemat när Storbritannien var ”The Poor Man of Europe”. Idag har recepten från tiderna innan krigen sedan länge dammats av och moderniserats. Pubar som serverar skruttig mat är detsamma som trista svenska lunchrestauranger med färdig brunsås och sallad som badar i vatten. Det hittar man ju motsvarigheter till överallt.
Ät pinfärsk krabba från Newlyn eller Cromer, handfiskade skotska pilgrimsmusslor, sidfläsk med äppelmos från Hampshire eller snabbmatsvarianten Yorkshire Hog Roast mellan två mjuka bröd och med ”crackling” som gör danska julbordsmakare avundsjuka. Lammstek,
Efterrätter sprängfyllda av rabarber, sticky toffee pudding, coffee and walnut cake…och så ostbrickan med stilton, Bishop Bigod (som brie de meaux) och en bra cheddar.
Nästa gång borde du äta Sunday roast på Gipsy Moth i Greenwich (bästa ugnskyckling jag ätit), kika in på Parcelyard på Kings Cross eller äta på historiska puben Spaniards Inn uppe vid Hampstead Heath. Eller på Londons äldsta engelska restaurang Rules som jag bloggat om. En köttbit på Hawksmoor Seven Dials, en halvdagstur till Bray (Maidenhead) och Heston Blumenthals pub Hind’s Head…du måste ju inte äta just inälvsmaten om den är ett problem 😀 Själv älskar jag det också men det gör ju inte alla britter heller.
Men ja, Veeraswamy är en annan favorit. Har inte varit där på några år nu men den verkar helt klart hålla stilen. Om du gillar indiskt så är Southall en stadsdel värd att besöka ute i väst. Där är det inte bara en gata som Brick Lane utan en hel värld som öppnar sig. Jag har själv sett alldeles för lite.
Hehe, jag kanske få ge det en ny chans någon gång. Men jag gillar ju Afternoon Tea så jag kan inte vara att helt hopplöst fall. 🙂
Jag håller med ”Bara brittiskt” att det visst finns god engelsk mat numera, t.ex Hawksmoor som hon nämner (finns på flera ställen). Härom dagen var vi på Rick Stein’s (fisk)restaurang i Barnes. Trevligt belägen vid Themsen, fräsch inredning och god mat. Lite bökigt att ta sig dit, men man får se det som en utflykt.
Vi får ta en ”brittisk mattur” vid något tillfälle och förkovra oss. 🙂
Så underbart med indisk mat, vi äter det gärna när vi är ute och reser (för mig som inte äter gluten och desutom väljer vego så finns det alltid bra saker på menyn). Vi besökte en annan indisk restauarnag med Michelinstjärna, som inte alls levde upp till förväntningarna. Den lilla indiska kvarterskrogen i Alingsås är avsevärt bättre.. Så glad ni fick en härlig upplevlese.
Då måste ni testa denna restaurang någon gång. Mycket bra. 🙂