Idag skulle vi ha rest till Tel Aviv. Israel skulle ha blivit mitt 70:e land.
För en liten statistiknörd som mig var det lite stort ändå. Mitt 60:e land Zambia firade jag med ett eget inlägg 2018.
Nu känns allt detta, att räkna länder, att göra en grej av det, att sätta mål över antal besökta länder (jo jag satte ett mål att till min 50-årsdag nästa sommar ha besökt 76 länder), att hinna med många resor på ett år, väldigt avlägset. Kanske lite väl stressat och forcerat också. Och oödmjukt. För sånna saker förutsätter ju att man tar massor av saker för givna. Den fria rörligheten, världsfreden, den egna hälsan, att inga katastrofer drabbar oss och vår planet. Och så vidare.
Övermodigt tänker man ju nu.
Läs också: 50 innan 50 – ett födelsedagslöfte 2 år innan tantåldern
Nu drömmer man om att kunna resa fritt inom Norrland lagom till löven står ut. En liten vacker lagom anspråksfylld dröm. I den storleksskala som anstår en liten människa på jorden.
Saknar jag Israel? Skär det i mig av grämelse att inte kunna kliva på Lufthansas flight idag?
Nej konstigt nog inte. Om jag ska vara helt ärlig bryr det min inte alls. Liksom att jag har svårt att uppbåda någon större harm över att pengarna tillbaka från sagda bolag ännu inte landat på kontot. Det enda jag hoppas på (resemässigt) är att resandet inte ska var helt över nu. Att det ska kunna fortsätta så småningom och i någon form. Om denna form blir betydligt mer anspråkslös så gör det mig faktiskt inte så mycket.
Visst var det ändå lite för enkelt, lite för billigt att resa som det var då? Att åka på weekend tvärs över jorden för 3000 kr, det kan ju aldrig vara rätt? Resandet blev så oreflekterat på den tiden. Så oödmjukt. Ingen av oss då hann liksom stanna upp och vara tacksamma över möjligheten som erbjöds oss. Över det oerhörda i det faktum att hela jorden tillhörde oss.
Resande bör nog ändå genomföras långsamt, med möda och strapatser. Så att man tvingas tänka efter före, är det värt det, är det verkligen det här jag vill? Och om jag åker, vad hoppas jag få ut av det, var är det meningen att jag ska lära mig om mig själv och om andra? Om världen?
Inte bara för en solbränna och en billig drink.
Vi ska fortsätta resa. Det vet vi. Om så bara till Åmliden och Bjurholm. Men vi ska göra det på ett annat sätt nu. Långsammare, enklare och med mer tacksamhet.
Relaterade inlägg:
Var i världen jag har bott och var jag skulle kunna tänka mig att bo i framtiden
Gäller verkligen din reseförsäkring? Efter sjukdom kan försäkringsbolaget neka ersättning – vi har kollat alla villkor efter Christofers stroke
Detta bråkar svenskarna om på semestern – och förstås våra bästa tips till att undvika bråk
Nu reser vi iväg på Christofers överraskningsresa – och det här är resorna han inte fick
Jättekul att ha lyckats hitta er sida. Både jag och min man har varit i över 100 länder så vi är likasinnade. I sommar skulle det blivit tre nya i Afrika men som ni skriver får det bli en annan gång. Afrika står kvar.
Hej Felicia, kul att du hittat hit! 100 länder är verkligen imponerande, vilket är favoriten? För båda oss är det nog Namibia.
Kloka ord. Jag har själv varit inne på det. Och läser man de klassiska reseskildringarna så handlar ju redan just om vägen, att ta sig till någonstans och där slutmålet kanske faktiskt är underordnat. Tråkigt ändå att det är som det är.
Karin Boye-romantik liksom. 🙂
Ja men jag tror på det. Att det krävs en vecka på Transmongoliska för att riktigt hinna förbereda sig för Kina och förstå att man faktiskt är där.
Fast tråkig situation vi har hamnat i nu ja.
Nu fick jag en tår i ögat igen av din fina text
Känner likadant, man får verkligen reflektera över ett och annat i dessa tider…
Det är alltid nyttigt att då och då ”dra tillbaka” sina krav på livet och vara lite tacksam istället. 🙂
Ja, tänkt på hela grejen med ”fast fashion”, ”fast food” etc, vilket väl också får inbegripa ”fast traveling”. Rörelsen att sakta ner hade påbörjats redan innan Corona, det här blev liksom en käftsmäll till hela världen!
Samhället har ju blivit snabbare och snabbare under ganska lång tid nu. Och om vi alla tvingas sakta ner, är vi kanske inte beredda att stressa upp igen sen? Jag själv skulle i alla fall vara ganska tacksam om jag slapp. 🙂
Oödmjukt – det var bra beskrivet på äkta norrländska. Man har tagit så mycket för givet. Vi skulle också ha åkt iväg, till Schweiz. Det hade varit fantastiskt, men här vi bor i Höga Kusten är det också fantastiskt. Titta gärna in om ni kommer hit på era upptäcksfärder, ja, när corona är över då.
Hoppas du får komma till Israel, dit borde alla få komma once in a lifetime. Så mycket historia och många platser man hört om sedan barnsben. Men tänk på att en israelisk stämpel i passet betyder att du inte kommer in i vissa länder sen.
Vad har du för tema på sidan? Snyggt och fräscht! Hälsningar Monica
Jo man måste ju lära upp sörlänningarna i lite redig norrländska.
Absolut, Höga Kusten svänger vi ofta förbi. 🙂
Temat heter ”Insight”.