Jag ser ett program på tv. Husdrömmar på Sicilien heter det. Det handlar om en familj med 4 barn som köper ett förfallet hus från 1700-talet i en by på Sicilien och renoverar upp det. De åker fram och tillbaka i skytteltrafik från hemmet i Skåne till Sicilien och byter tak, avlopp, el, ja allt i huset. Lite i taget och förstås, förstås, som alltid i inredningsprogram, utan att förstöra huset själ(!) med tråkiga saker som praktiska kök, eller vindtäta fönster.
Ingen möda sparas i inredningen, konstnärer flygs in från olika håll i Europa för att rekonstruera väggar eller måla barnmotiv i barnrummet (trots att två av barnen är tonåringar och förmodligen inte det minsta drömmer om giraffer på väggarna).
Jag brukar ibland använda den ursprungliga versionen av Husdrömmar, den som utspelar sig i Sverige, som någon form av meditation. Perfekt att titta på om man känner sig lite skör eller nere, för inga, verkligen inga känslor riskerar att röras upp. Man blir en flatliner, liksom.
Men detta program gör mig upprörd. Som det framställs i tv (jag vet ju förstås inget alls om familjen i verkligheten och hur deras liv egentligen ser ut, utan detta handlar om tv-programmet) får man intrycket att det allra, allra viktigaste här är att inredningsfanatikern mamma i familjen får ställa ut sina exakt rätta speglar på exakt rätt ställen, hänga exakt rätt tavlor på exakt rätt vägg, stoppa exakt rätt porslin i exakt det rätta design-skåpet och tända exakt rätt doftljus när dessa är i bild.
Jag tycker synd om barnen, vill springa in i bild och ta hand om lillflickan som ingen tycks bry sig om, och som väl snart ramlar ner någonstans i byggkaoset, ta med alla barnen på härliga utflykter i det fina vädret, istället för att de ska hänga inne i huset över sina telefoner medan mamma väljer bland färger och tygprover.
Har jag gjort samma med mina resor?
Men snart nog, som alltid med mig, vänds upprördheten till självrannsakan. För jag känner igen passionen som mamma har. Jag har den med. Fast jag lägger den inte på inredning bara. Jag lägger ju den på resor jag.
Så är det synd om mina barn på samma sätt som jag tycker lite, lite synd om barnen i programmet? För att vi satsar på resor och inte på prylar här hemma? För att jag tvingat ut dem gång på gång på avancerade upplevelseresor i stället för vattenland och all-inclusive som en normal förälder?
Jag kastar mig förstås över Alva när självransakan slår till:
– Har jag prioriterat mig själv på våra resor?
– Nä, säger Alva, lite tonårsuttråkad så där. Vi har ju gjort massor roligt. Florida, Brasilien, det var ju för oss. Eller mej. Fast, säger Alva också, jag gillar ju såna där saker som vi gör, jag gillar att besöka Auschwitz, att promenera i Plitvice national park, att klättra upp till kastell vid Gardasjön och att kolla in museum i Riga.
Och så är det ju, jag är ju stolt över att mina barn gillar och alltid gillat att göra saker på resorna. Att de inte gnäller efter pooler och glass. Tänker att jag lyckats med någon slags rese- och upptäckaruppfostran.
Min egen barndoms resor
Tänker även tillbaka på min egen barndom och de resor som företogs då. Som jag minns det så åkte ju vi alltid efter mammas intressen. Det var alltid till hennes Norrbotten bilsemestern gick, det var i hennes släktingars och barndomsvänners kök vi satt och talade om gamla tider (eller lyssnade då, vi övriga). Alla dessa kyrkor vi åkte till, för att mamma ville se en eller annan altartavla. Döderhultans hem, nu museum, en gravsten som skulle ses, en plats från ungdomen som skulle svängas förbi. Medan vi barn stönade i baksätet, åksjuka som alikor och med en enda önskan, att dagens bilåkande äntligen, äntligen skulle ta slut. Medan mamma och pappa mumsade på mintkola. Som jag hatade.
Hur har våra resor med barnen varit?
När jag tänker igenom våra resor där barnen varit med så ser jag ändå inte att barnen ”bara har fått hänga med”. Snarare tvärt om.
Eftersom jag varit varannan veckas-förälder sedan barnen var 6 och 3 år gamla och Christofer något motsvarande, så har ju vi kunnat göra alla de där resorna som inte lämpar sig för barn, på egen hand. Det har därför inte behövts släpas runt på tjuriga gnällande barn.
Däremot, och det är bara att erkänna, så kan jag nog vara rätt rävig. För att få min vilja och mina önskemål igenom. Jag är ganska bra på att kombinera och välja resmål även med barnen, så att de av en slump så där, råkar passerar ett världsunderverk, UNESCO världsarv, eller något annat av allt det som står på min lista. Sedan säljer jag in. Lyfter de detaljer av besöket som jag känner på mig att barnen gillar. ”Man kan bada i 35 gradigt vatten från varma källor i bäcken där uppe. Det låter väl underbart?” Och utelämnar i det längsta att det är 3,5 kilometer att gå enkel väg. Någon som jag misstänker att ett eller annat av barnen skulle kunna protestera mot.
– Det är en liten bit att gå, tro jag… säger jag och flackar lite med blicken.
Och några all-inclusive anläggningar med rutschkanor har aldrig presenterats för mina barn. Så om de hade föredragit det som små, så visste de ju inte ens att de fanns. Att fråga efter liksom. Fast Alva åkte ju på all-inclusive med farmor och farfar förstås. Kom hem och reflekterade själv att ”det kändes nästan inte som man var utomlands, för man såg ju bara hotellet”. Så klok redan som 5-årigt barn.
Och med Alva har det alltid varit så att hon varit intresserad av att göra vuxengrejer. Älskade Plitvice National Park till exempel, när alla killarna i sällskapet drog benen efter sig och klagade. ”Är det slut snart? Hur långt till måste vi GÅ?”
Dessa resor har jag gjort för barnen skull (mest)
Papegojresan Brasilien
Den mesta barnresan någonsin. Alva och jag som åkte på papegojresa till Brasilien. För att Alva skulle få se och uppleva de vilda arorna i sin naturliga miljö. En liten förmögenhet kostade den, men det kan det väl vara värt ibland.
Florida
En ovanlig resa för att vara oss. Eftersom den faktiskt i mångt och mycket kretsade runt klassiska barnaktiviteter som nöjesparker. Även om vi vuxna slängde in Everglades och Key West också. Eftersom det var en stökig situation på jobbet just då, så minns jag att jag tänkte ”Jag vill aldrig åka hem, för jag har allt jag behöver med mig på resan”. Familjen alltså.
Danmark
2010 åkte vi på en riktig super-barn-resa. Nöjesparkade oss ner genom Sverige, med både Kolmården, High Chaparral och Astrid Lindgrens värld. Hyrde hus vid havet i Lökken. Och utflykt till Legoland förstås.
Det blir en speciell känsla i kroppen, när man tar sats, som på både Florida och Danmarksresan och ens barn får uppleva saker som man inte var i närheten av själv som barn. En tillfredställelse och som att man njuter genom dem.
Vandring med packhäst i Jorm
Vi gillar ju själva att vandra. Men upplägget att genomföra en 2-dagars fjällvandring med en packhäst, var helt och hållet för Alvas skull. Vi var rädda att hon inte skulle orka vandra så långt, men med en repstump i näven och en islandshäst i andra änden på repet, var det ju inga som helst problem.
100 resor inom Sverige till släkten
Sen så har jag, i rättvisans namn, harvat mig genom Sverige var eviga sommar med bilen. Kört DVD efter DVD på dubbelskärm i baksätet. Kört alla 100-tals mil själv. För att hälsa på släkten. Mormor och morfar i Gävle. Järnvägsmuseet, Furuviksparken, bad i Engeltofta.
Vidare till syrran i Falköping. Träffa kusinerna, hoppa på höskullen, rida på hästarna, besöka Gustav Dalenium Science Center. Inga aktiviteter för mamma i sikte där inte, men det föll mig inte ens in.
– Så himla roligt kan det väl inte vara att åka hem till föräldrarna varenda sommar, så en kompis till mig ett år minns jag. Så hade jag aldrig tänkt, gjorde den typen av resor som var möjliga för en ensamstående förälder. Att åka någon annanstans själv med två barn, funktionshinder och allt. Det fanns inte, det hade varit ett för avancerat projekt för mig. Och baren ville ju detta, såg fram emot det varje år.
Dubai
När vi åkte till Dubai var barnen ganska stora. Det var sportlov och vi åkte just dit för deras skull. För att de skulle gå se en riktigt häftig ”skyskrape-stad”. Men väl på plats gjorde jag nog som jag brukar. Sålde in de grejer som jag ville se. Afternoon Tea i Burj Khalifa, Sheikh Zayed Mosque i Abu Dhabi. Soukerna.
Hit har barnen fått hänga med mig
Mja, här får man fundera lite.
Island
Till Island hade ju jag och Christofer tänkt åka själva. Men så tänkte inte barnen. För de hade ju minsann också alltid velat till Island och haft det på drömlistan. 3 av 4 barn hängde med. Vi tog bort avancerad vandring i Thorsmörk, men i övrigt körde vi det schema som vi tänkt innan. Ringvägen runt. En vuxenresa. Och om man ville så kunde man alltid stanna kvar i bilen när det vankades vandring upp på vulkan. Men för det mesta hängde alla med.
Kroatien
Här styrde vi, jag, syrran och syrrans man, nog upp lite fler utflykter än vad barnen helst hade velat. Deras högsta önskan var att snorkla och bada, medan vi tvingade fram nationalparker och världsarv på löpande band. Lite impopulära blev vi allt.
Hit ville vi alla lika mycket
Gardasjön och Venedig
Wow, första resan där det kändes som att vi var 3 kompisar som var ute och reste, liksom. Christofer Alva och jag. Vi ville samma saker, njöt av samma upplevelser och tyckte lika hela vägen. Åkte linbanor, klättrade upp till kastell, tog båtturer över sjön och beställde in risotto. Alla var med på tåget hela tiden.
Uganda
Här hoppade ju Alva in som stand-in för Christofer i sista minuten. Och vi blev ett fantastiskt team som trekkade till gorillor och schimpanser tillsammans. Under denna resa bestämde vi att vi även ska åka till Ngorongoro tillsammans. En resa som av naturliga skäl inte kunnat bli av än.
Seoul och Hong Kong
Alla var taggade, alla gjorde sitt och ingen klagade på hela den 8 dygn långa och sjukt intensiva resan. Kan det bli bättre.
Reser du med barnens intressen i fokus eller får de helt enkelt hänga med?
Missa inga inlägg. Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
Disclaimer: Detta inlägg ska ju inte uppfattas som någon form av angrepp på de högst verkliga personerna i tv-programmet Husdrömmar på Sicilien, tv har ju en förmåga att lyfta fram det som de själva tycker är ”bra tv”, dvs kontroversiell tv. Det är bara min reaktion på programmet som jag ville lyfta som en ingress till mina egna tankar.
Har ju inga egna barn så det är mest ett ”nej” på den frågan. Har ju däremot åkt en hel del med sambons tjejer, massor i Sverige men också några utlandsresor. Dubai åkte vi till med äldsta tjejen, för att hon vid påsk ville ha ”palmer och värme”. Jag och Maria hade redan varit där men kunde tänka oss ett återbesök så vi bokade men sa inget om destinationen vi valt förrän på ARN. Det blev bra och vi drog både ribbåt och zipline. Balkan-roadtripen var båda tjejerna med på men vi vuxna valde resmålet. Däremot anpassade vi delar av innehållet utifrån barnen. Blev väldigt bra tillslut och vi pratar fortfarande om den. Vi snackar ju en del resor med dem runt middagsbordet men tyvärr är det lite för mycket all-inclusive-önskemål för vår smak så vi får väl se var det blir av nästa gång.
Ah var det hemligt med Dubai alltså. Vilken roligt grej, nu får jag genast en ide om att jag ska överraska Alva också! 🙂 Efter pandemin förstås.
Med Alexander får man jobba tvärt om. Inga överraskningar, utan dag för dag-planering färdig i veckor innan.
Nej huvva, all-inclusive, får de i så fall göra med sin pappa. Om det önskas. 🙂
Jag tänker (och hoppas) att våra resor görs både för vuxna och barn. En salig blandning men visst får vi alla kompromissa en del. Det varvas heldagar vid någon pool med någon underbar naturupplevelse. Eller vuxenridning i bergen i Lesotho på förmiddagen medan ungarna utmanas med en engelsktalande barnvakt. På eftermiddagen är det sedan deras tur att få rida någon timme medan vi snällt promenerar bakom. Eller sex dagar på en dykbåten där vi vuxna turas om att stå över dyk för att istället snorkla och bada med ungarna. Men den 3,5 km långa vandringen på Island (vet inte om det var samma som ni gjorde) har satt sina spår. Vi hade förklarat att vi skulle gå för att sen få bada. Ungarna tänkte bad med lek, kanske t o m rutschkana och inte sitta still i varma källor. Det blev ett riktigt antiklimax och det tas fortfarande upp som ett skräckexempel av våra barn.
Haha, vad roligt att ni gjort samma ”badvandring” på Island! 🙂
Våra barn uppskattade det när de väl kom fram, men var också lite äldre än dina. 🙂
Haha! Bilden på din barndoms semester! Och den på Island i regnet! Och sonen som inte vill gå längre!
Svar på frågan: Jag lurade ju med mig ett barn till en by med bara två invånare i stället för Miami: https://www.bortugal.se/en-avfolkad-by-istallet-for-miami-eller-madrid-eller-lamm-och-apelsiner-here-we-come/
Det gick bra! Det brukar alltid vara jag som planerar och beställer resor och sedan får de andra hänga på. Det brukar gå bra. Barnen är glada bara de får glass ibland, men maken kan vara lite gnällig om jag krånglar till det för mycket. Nu är ju barnen tonåringar, så kanske har de mer synpunkter på olika resmål från och med nu. Vi får se.
Hehe, de gamla fotoalbumen är verkligen en outtömlig skatt att ösa ur! 🙂
Går maken att muta med glass? 🙂
Det här var intressant! Om man frågar mina barn tycker de säkert att jag dragit med dem på grejer som bara jag vill göra. Men ur min synvinkel så har det känts som en stor fördel att få resa med barn, och göra en massa roliga grejer som man inte skulle valt att göra på en vuxenresa. En park med höghöjdsbanor och långa ziplines skulle jag inte besöka utan barn, eftersom jag själv inte vågar och kan. Men jättekul att få gå dit och se alla fantastiska banor. Mycket av aktiviteterna på våra resor har varit sånt som alla gillar: grottor, underjordiska guidade turer, linbanor, roliga museer (film, choklad tex), bad/snorkling. Jag är inte så intresserad av konstmuseer, kyrkor eller världsarv. Storstadssemestrar har blivit lite tråkigare när barnen är vuxna. Tidigare letade vi efter barnanpassade aktiviteter, och hittade kul grejer även om det ibland bara var en särskilt bra lekplats. Nu blir det mer ”strosa på stan och slöshoppa”, vilket vi upptäckte var rätt trist när vi var en dag i Hamburg förra året. Tekniska museet med barn är mycket roligare än Tekniska museet utan barn, samma gäller för alla vetenskapsmuseer (vi besöker alltid vetenskapsmuseerna dit vi kommer, oavsett om det är med eller utan barn). Men senaste långresan vi var på, till Florida, ville barnen mest ligga på hotellrummet med sina telefoner, trots att vi lockade med paddling i Everglades, speedboat i ett område med 10 000 öar, Epcot center och Universal studios, krokodilsafari, delfinuppfödningscenter (allt detta skulle jag nog valt att göra själv också, utan barn, förutom Epcot som jag redan besökt för 25 år sen). Så efter det bestämde jag att jag inte längre ville lägga ner en massa pengar på att dra med barnen på dyra semestrar. Det sammanföll i princip med att barnen dels fick mycket kortare lov, och dels fyllde upp de loven med egna aktiviteter, så det har inte varit någon diskussion därefter.
Det där med att nöjesparker osv inte blir lika roliga utan barn, det har jag också reflekterat över, men tyvärr för sent.
Det var först när barnen blev för stora som man insåg att man har bara en begränsad tid att hinna med alla de där grejerna. Och när den är slut så är den slut. Sen får man vänta på barnbarnen eller nåt. 🙂
Här är det jag som planerar resor med en twist så att det ska passa hela familjen. Sonen har blivit världens bästa resesällskap, älskar resor med äventyr, rundresor och utflykter. Dottern vill helst vara hemma med kompisar och djur, kan inte förstå varför man ska resa. Men, när vi är iväg är det rundresor etc som gäller, gärna med djur- inslag, så det försöker vi få till. Vi var en vecka på hotell på liten grekisk ö för några år sedan, både jag och min man behövde verkligen vila upp oss, och trodde att det skulle bli bra. Båda barnen undrade när vi skulle se oss omkring och bästa dagen blev den när vi hyrde bil och åkte på utflykt. Ser så fram emot min och sonens New York vecka, skulle ha åkt i Juni, får se när det blir. Han är nu 18, och bättre resesällskap för en storstadssemester får man leta efter!
Ja visst är det härligt med större barn som man kan resa med på lika villkor. Underbart! 🙂
Hmm. Ett inlägg som väcker tankar. Jag tror att vi har ganska lika intressen när vi reser faktiskt. Jag har, så länge som vi har haft barnen haft lite som en ambition med vårt resande att visa dem världen. Men det har mest varit jag som bestämt vart och när vi ska åka. På senare år har barnen velat vara med i beslutsprocessen och det har de då också fått vara. Till exempel var det en av sönernas önskan att komma till Karibien som gjorde att vi hamnade på Kuba för två år sedan. Men det är inte alltid helt enkelt att synka ihop fyra personers olika viljor till en gemensam resa. Det krävs oftast en del klurande. Det som kan ge mig lite dåligt samvete är i så fall hur mycket jag fotograferar när vi reser. Jag kan ofta förlora mig helt i det och kommer inte sällan efter de andra. Det där är inget jag är stolt över precis, men jag har ändå väldigt svårt att hejda mig.
Ja foto och familj är svårt att kombinera. Jag brukar lägga mycket mindre tid på foto när jag reser med barnen, upplever det själv som att jag mest bara slänger iväg ett foto över axeln. Fast barnen tycker ändå att jag fotar mycket. Alva har dock plockat upp det intresset hon också, så hon lägger också tid på det numera.
Anton har haft perioder när han har fotograferat lite mer, han också. Jag tycker att det har varit kul, men jag har inte försökt att aktivt pusha på.