Vi unnar oss en dags semester. Mitt i allt liksom. En lyx som måste användas väl. Dagens ändamål blir en utflykt till Bjuröklubb i norra Västerbotten. Omsjunget av Laleh, annars kanske mer en lokal kändis än på riksnivå?
Vi har varit här förut, när barnen fortfarande var små. Då när en kort promenad till en fyr, en Pippi Långstrump-picknick med kalla köttbullar och pannkaka och så lite bad på det i en enslig vik, fortfarande kunde göra en sommardag och omtalas efteråt. När det var lätt att vara förälder.
Nu är det Christofer och jag. Vi börjar med fyren. Nu som då. Parkerar och går upp för backen. Fyren ligger majestätiskt där uppe. En handikappramp gör det möjligt för alla att bese. Utsikt åt alla håll. Havet det förkrossande. Tydligen kan man övernatta i fyren också. Kanske måste provas någon gång?
Nedanför finns ett café. Man beställer genom fönstret och fikar i trädgården. Svenska flaggan är hissad. Men vi är nyätna och går tillbaka till bilen denna gång.
Kör till kapellet. Nu är det obruten mark. Hit kom vi aldrig sist. Då var det bad som hägrade. Ett läge som skulle få vilken sommarstugeägare som helst att blekna av avund. Havsvyer genom fönstren. Om man unnar sig att zooma ut av och till under pågående gudstjänst.
Ny kort biltur. För nu ska här vandras. Precis söder om kapellet finns en 7 kilometer lång vandringsled. Man svänger av vid skylten med det dramatiska namnet Jungfrugraven.
Vi parkerar och påbörjar vandringen. Leden går längs havet över klipporna, Sillhällorna. Precis som vi hoppats. En liten is-touch i vinden från havet. Fortfarande, vi är ju ändå bara i juni. Å andra sidan inga badgäster och soldyrkare än. Vi går ensamma. Lägger man sig ner platt på klippan är man i lä för en stund.
Så ser vi henne. Hon sitter där ensam längst ute på en klippa, Skådar ut mot havet.
– Är det en människa? Sitter någon där? Men färgen, alldeles grå?
Vi går närmare. En sjöjungfru! Med glittrande fjällig stjärt.
Vågar man tro att det är hon, jungfrun som fick en grav? Kanske. Ska man vara petig ett konstverk av Sofia Viklunds från 2009, men det vet vi först efter några samtal med Siri.
Men dramat är inte slut här. När leden viker in i skogen träffar vi på ett rådjur, som hoppar nervöst framför oss. Rundar Grundskatan och vänder tillbaka på den del av leden som går genom skogen. Stöter ideligen på informationsskyltar om fornlämningar. Detta är ett område där man bott i långa tider. Säljakt har varit en viktigt del för uppehället. Liksom fisket förstås. Och många vrak har förlist mot Bjuröklubbs klippor.
Så dyker något udda upp. En labyrint? Nej för högt byggd, grunden till ett runt hus? Nej, för stenarna är ju lagda i cirklar, lager som på en lök.
Återigen en informationsskylt som kan förklara. Detta tros vara en grav! Jungfrugraven. Enligt legenden förliste ett skepp här för länge sedan och en alldeles tvättäkta prinsessa omkom. Och begravdes sedan här.
Det sägs att man hittat kvarlevorna av en människa här i graven på 1900-talet.
Wow, vilken vandring ändå. Hav, klippor, sjöjungfrur, rådjur, vrak, fornlämningar och en alldeles äkta prinsessgrav. Vi är mer än nöjda när vi efter dryga 2 timmar sätter oss i bilen igen och åker vidare. Vi har ett stopp kvar.
I Blackhamn, söder om Bjuröklubb ska det finnas en labyrint.
Labyrinter byggda av fiskare finns över hela världen, men allra vanligast är det här uppe och i synnerhet längs Norrbottenskusten där de kan hittas främst ute på öarna, där de väl fått ligga kvar ostörda.
Fiskarna byggde sina labyrinter för att villa bort Otursgubbarna. Man gick i labyrinten innan man skulle ut till sjöss. När man var längst inne i labyrinten och förhoppningsvis hade lyckats lura med sig Otursgubben in, sprang man med en väldig fart ut ur den igen och ner till båtarna och gav sig av. Om det lyckades hade man hakat av sin Otursgubbe som blev kvar på land och inte kunde ställa till något där ute på havet.
Sedan förekom ända en bra bit in på 1900-talet, därför kan man veta säkert hur labyrinterna användes.
Sjukt intressant historia alltså, som vi läser på informationsskylten. Tyvärr är själva labyrinten ganska liten och ganska överväxt och kanske, om vi ska vara helt ärliga, inte jättemycket att se. Men vi har fått upp intresset för att besöka fler fiskar-labyrinter när tillfälle ges.
Läs också: Rotsidan-Barsta – maffig kustnära vandring
Gillar du också vandring och naturupplevelser? Glöm då inte att gilla 4000mil på Facebook och Instagram.
Pingback: Äta i Skellefteå och tips på saker att göra i Skellefteå
Pingback: Se och göra längs kusten i Västerbotten - sommarutflykter med bil och båt
Tack för intressant reseberättelse med fina bilder. Känner igen från min egen tur. Jag inser att jag har mer att upptäcka på Bjuröklubb som kapellet, blackhamn och labyrinten. Väl värt att återkomma. Bjuröklubb, en ständig favorit!
Ja det var först andra besöket för oss som vi upptäckte allt detta fina. 🙂