Ett enkelt litet inlägg med en statusrapport om nu. Inget krångligt, utan nästan trivialt. Lite om vad vi gör, vad vi tänker och hur vi har det. Borde väl inte vara så svårt att få fram? Ändå har jag bara skrivit och slängt. Det känns slitet och futtigt.
Den unika tanken och kollektivet
Tankarna räcker liksom inte till eller når inte ända fram. Inte så långt att de blir i närheten av unika. Det jag tänker det har redan 100.000-tals tänkt före mig. Allt känns utnött redan.
Hur man underhåller sig i isoleringen. Hela Sverige trampar stigarna i naturreservaten nu. I Tyresta utanför Stockholm ryktas det om köpcenterträngsel. Facebook svämmar över av bilder på en vår som flämtande hämtar andan inför att resa sig. Knoppar som inte slagit ut, gräs som inte börjat växa än för i år. Och så de entusiastiska vandrarna som vill, vill, vill att det ska vara vackert.
Listorna över bästa Netflix-serierna igen och igen. Jag kan omöjligt ha något att tillföra där, jag som fortfarande är på the Crown liksom, tre år efter.
Vi gör samma som ni just nu. Tittar på samma Anders Tegnell, känner samma bekymmersrynka mellan ögonbrynen när vi läser det senaste från Trump. Sprätter till vid samma ”nyhet”: ”Kanske kommer det att gå att resa i Europa i sommar!” Fast det visar sig handla om att Tyskarna kanske kan få komma till Österrike och Slovakerna till Kroatien. Typ.
Samma dippar i humöret. Samma långsamma insikt som formas i våra hjärnor. ”Det här kommer inte att vara över snart. Det här kommer att ta lång tid”.
Jag börjar samla på siffror och räkna. Fastän jag sagt att jag inte skulle. För nu när Stockholm kanske, kanske, om gud vill, skorna håller och Stockholmarna kan fortsätta sluta mingla och kindpussas bara lite, lite till, faktiskt kommer att klara det här. Att hålla kurvan plan. Det är då man inser det. Det som man varit för upptagen av världen och Sverige för att riktigt börja tänka på.
Västerbotten och Coronan
Att här uppe i Västerbotten befinner vi oss i ett helt annat läge. Här har det knappt ens börjat än.
I Västerbottens sjukvårdsregion bor 270.000 personer. I Stockholms sjukvårdsregion 2,344 miljoner, Alltså 8,7 gånger fler. Samtidigt som ytan som Stockholmsregionens innevånare bor på är 6519 kvadratkilometer och Region Västerbottens yta är 55186 kvadratkilometer. D.v.s. Västerbottensregionen är 8,5 gånger större än Stockholmsregionen.
Vi i Västerbotten är alltså 5 personer per kvadratkilometer medan Stockholmarna är 360 stycken på varje kvadratkilometer. Låt vara att just vi själva bor i Umeå som förstås är mer tätbefolkat, men vi är ändå inte fler än 55 personer per kvadratkilometer här heller.
I Västerbotten har vi just nu 21 personer som vårdas på sjukhus i regionen. Om Stockholm vore drabbat i vår nivå skulle man ha 182 personer på sjukhus. Men har alltså 882.
10 personer har avlidit i Västerbotten. I Stockholm skulle det motsvara 87 personer, medan den verkliga siffran är 1022.
Vi känner inte ens någon som drabbats här uppe. Ingen på mitt jobb, ingen på Christofers. Ingen i bekantskapskretsen. När man hör om något här uppe, är det alltid i Skellefteå. 2 timmar norrut, aldrig här i Umeå. Har vi smittan överallt? Eller har vi den inte alls? Inget vet säkert. Men vi börjar förstå nu. Att för oss har det inte ens börjat.
Nu sitter vi i isolering för att inte toppa samtidigt som Stockholm. Så att resurser ska finna kvar här om Stockholm slår i taket. Men vad händer sen, när Stockholm är igenom? Har vi vårt kvar då? Och hur kommer myndigheternas restriktioner och rekommendationer att se ut för oss då?
På Spanska sjukans tid tog det 2 år innan viruset kom till Malmberget i Norrbotten och båda mormors syskon dog.
Kommer vår puckel lagom till sommarsemestern? Eller är vi för glest befolkade och för trögröliga för att en sådan puckel som Stockholms alls ska drabba oss? Man vet inte. Och det är det enda man vet.
Så vad gör jag?
Jag gör det jag kan. Jag går in till jobbet ibland för att inte bli helt knäpp. Jag promenerar till jobbet på 1200 steg. Väl på plats har jag eget rum och har ungefär 4-5 medarbetare på plats. Mot för normala 45.
Jag har också smugit iväg på gymmet några gånger. Det är ganska tomt på folk där också. Jag använder inte så många maskiner, tränar bara kondition och sen styrka på mattan. Torkar av alla maskiner före och efter användning och spritar händerna emellan. Duschar hemma.
Jag tänker samma tankar som 100.000-tals andra. Inget av det jag tänker är på något sätt unikt. När ni sviktar psykiskt, så gör jag det också. När ni bara vill försvinna bort en stund i Netflix värld. Då gör jag det samma. Jag ser på samma Anders Tegnell och läser samma nyheter om Trump och resten av världen.
Och kanske är det det som som räddar en nu? Att inte vara ensam ens mitt i sin isolering. Det här är inte min tragedi, inte min strid, inte min kris som bara jag ska igenom, medan alla andras liv seglar på, obekymrat där ute. Jag sitter inte ensam på en parkeringsficka i Ärlandsbro den här gången och ringer någon giftcentral. Det är inte bara jag som flyger från Borlänge till Umeå i fullmånens sken.
Inte bara min värld som ska rasa, inte bara min kopp som ska sörja, som ska ligga vaken om natten. Det är inte jag som ska lösa allt den här gången. Det är inte på mig det hänger. Jag ska bara göra min lilla, lilla obetydliga del. Stanna hemma, håll avstånd, se Netflix. Den här gången behöver jag inte ens prestera som bäst, jag behöver inte uträtta stordåd den här gången. Det finns inga samtal att ringa till människor som håller vårt liv och vår framtid i sin hand och hoppas att de är storsinta nog för nåd och mirakel. Inga mejl som plingar till i natten och talar om att alltsammans är mitt, bara mitt fel.
Det är vi, hela jorden tillsammans, som ska igenom det här. Vi gör det tillsammans. Det ger mig tröst och lugn.
Och det gör mig samtidigt fullständigt livrädd.
Bra skrivet! Jag funderar inte alltför mycket just nu kring när detta kommer va över och vad som händer sen, för läkare, ekonomer och experter presenterar redan så många olika möjligheter och scenarier, och sist och slutligen verkar ingen riktigt veta nåt med säkerhet ändå. Försöker bara ta det som det kommer och rida ut vågen nu. Och hitta de där små guldglimtarna som ändå finns här i livet. Därav bloggar vi väl gärna om just de bästa netflix serierna och annat vi kan underhålla oss med, kanske känna igen oss i vad andra gör eller inspireras till något nytt, hur ska modet annars hållas uppe?
Det här att inte tänkt, inte planera, bara vara, det är inte min paradgren. Men försöker tänka att det kanske är bra för mig att öva. 🙂
Är det bara jag i hela Sverige som _inte_ tittar på FHM:s presskonfar varje dag? Jag har inte sett en enda. Har inte sett en nyhetssändning på över en vecka och tröttnade på rapporteringen redan i början på mars. Jag försöker hålla mig borta både från Twitter och Facebook och plötsligt är det Instagram-flödet som räddar mig, som är det minst virusinfekterade stället just nu.
Det kan vara den mest hälsosamma strategin, att helt ignorera hela pandemin.
Fast det är som att jag tycker att det är min plikt att lyssna, läsa och följa med. Att jag liksom inte har valet att ställa mig utanför?
Fast vad är skillnaden mellan en presskonf på onsdagen och den på torsdagen? Eller fredagen? Ja, nej. Kalla det för huvudet i sanden eller vad som helst, jag har en gräns för vad jag orkar lyssna på. 🙂
Nej man blir ju inte lyckligare av att veta om 65 personer till har dött eller ej.
Men för många är det nog en trygghet också att få direkt från källan om det hänt något nytt och vad som sägs.
Ja den här coronan. Den är ju allt märklig. Fas 2 är verkligen den psykiska påfrestningens fas.
Vi kindpussas iaf inte i sthlm så om det skänker lugn så 😉
Ja nu är ”spänningen över” om man kan använda det uttrycket. Man är bara less och vill vakna ur den absurda drömmen.
Vi är ju mest oroliga för er Stockholmare ju. Det verkar lite stökigt där nere. 😉
Så bra skrivet och beskrivet
Jag känner liksom du att en del dagar går rätt bra, andra ramlar jag ner i ett hål när jag tänker på coronans alla konsekvenser i världen
Vi får fortsätt hålla hoppet uppe dag för dag…
Ja väldigt upp och ner just nu. Och svårt att slå sig till ro och bara vänta.