Den observante läsaren har kanske noterat att det varit ganska tyst från vår resa. De senaste åren har vi ångat på med dagliga statusuppdateringar på Facebook och Instagram under våra resor.

Men ärligt talat kan det kännas ganska pressande att lägga det kravet på sig själv. Att varje kväll, efter upplevelserika, hektiska dagar, gå igenom kamerornas minneskort, dra igång redigeringsprogram och lägga upp snygga, fixade bilder. Så denna gång tog vi det lugnt med uppdateringarna under resan. Och skriver inlägg i lugn och ro nu när vi kommit hem istället. Och sen får vi se hur vi gör nästa gång. Och nästa.

Franska rivieran
…och den italienska

Vad vi tyckte om Cinque Terre, Italien

Okej, ingen anledning att spela hard to get. Vi älskade Cinque Terre och så är det bra med det. Vilka vandringar, vilka vyer och vilka charmiga byar!

Men också lite, lite av den där klumpen i magen. Över att vi är för många här. För många turister. Vi borde sprida ut oss, besöka fler okända ställen. Egentligen, egentligen skippa platser som Cinque Terre och hitta nya. Och det ska vi göra nästa gång. Men en enda gång fick just vi vara här och njuta.



Vad vi tyckte om Provence, Frankrike

Nu blir det lite mer komplicerat. Både ock faktiskt. På pro-sidan; fransmännen kan verkligen laga mat. Vi har ätit snuskigt gott ett flertal gånger på resan.

Sedan gillade vi verkligen Provence en bit inåt land. Våra dagar borta från kusten var de bästa och vi hittade ett helt fantastiskt boende som vi ska berätta mer om så fort vi bara hinner.


Kusten var vacker, absolut. Men kanske lite för crowded för oss ändå? Och för mycket jetset liksom? I loungen på Nice flygplats på hemväg kändes det nästa som vi befann oss på Djursholms-safari. Tätt med guldsandaler, silikonläppar, rosa linneskjortor och backslick där ett tag…


Och det franska?

Fantastiska generösa välvilliga människor. Ja. Men också förbokade hotell som låtsades att de var dubbelbokade, och skickade oss till ett “likvärdigt rum” två kilometer bort med röklukt och två stora träd där havet borde ha varit enligt vår spec. Restauranger som bad oss byta bord 2 gånger (ja andra gången lämnade vi restaurangen förstås), taxichaufförer som trixade med taxametern. Och så en logistik som aldrig upphörde att frustrera. Biljettautomater och skyltning bara på franska i turisttäta områden, komplicerade kommunikationssystem som inte hängde ihop. Knapphändig information. Bussar som slutade gå klockan 6. Två olika järnvägsstationer i Nice. Och så vidare. Inte den del av världen där man bara kan go with the flow och tänka att klart vi tar oss fram och hem. Det blev mycket Uber för oss som inte orkade tillbringa resan med att strula och vänta.

Resestrul och (mer) hundpanik

Sen har det vari lite knöl längs vägen. Först min nya fina Osprey-väska som var trasig vid ankomst till Nice. Och personal på flygplatsen som vägrade ta emot en anmälan.

– It is not totally broken… Axeltyckning.

Sedan en hundvakt som blev sjuk. Som hundvakt när vi reser har vi ofta min pappa i Gävle. Men denna gång åkte vi från Umeå och inte Arlanda. Och då hade vi hittat en tjej  som tar emot hundar professionellt mot betalning här i Umeå. Vi anlitade henne första gången i mars när vi åkte till finska Lapland. Och nu bokade vi alltså in henne igen.

Natten till torsdag, mitt i vår resa, kom ett meddelande på Messenger från hundvakten att hon måste åka in på akuten. Till 99% var det blindtarmen som måste opereras bort eftersom hon nyligt varit inne för just detta, men i sista stund blivit utskriven i stället för opererad. Så vem kunde vi ordna fram för att hämta upp Trulle tro?

Jag sov inte mer den natten kan jag säga, men lyckades hitta en lösning under morgontimmarna. En kompis som tillfälligt hade luft i sitt schema och kunde ta emot en söt liten hund några dagar. Men det blev ingen heldag bland Provences berg den dagen, inga vandringar och inga kanjons. Utan bara en snabb, sömndrucken färd tillbaka till bilfirman i Nice och återlämning av bilen.

Väl hemma i Umeå var den nya väskan ytterligare trasig, nu var i stort sett hela handtaget borta. Jag rullade iväg bort till servicedisken för att fylla i alla de där blanketterna. Efter ett tag dök Christofer upp också:
– Ni kan ta fram en sån där blankett för försvunnen väska också.

Så kan det gå, men nu är Christofers väska återbördad och med aldrig så lite tur får jag en ny väska också. Och i morgon tänkte jag berätta om en helt fantastisk vandringsdag. Som höll på att sluta i en olycka för Christofer!

 

4 kommentarer

  1. Typiskt Frankrike, måste jag säja. Trots allt är det ett så vackert (och stort) land. Det är en fördel att kunna lite franska när man är där. Sägs (skröna?) att en av orsakerna Frankrike gick med i EU var att de trodde att då skulle alla européer lära sig franska. Tji fick de, då engelskan är så mycket enklare att lära sig 😄
    Ser fram emot fler av era berättelser om resan.
    PS. Synd på nya väskan. Nu vågar jag inte köpa en likadan om den inte håller för sydeuropeisk bagagehantering.

    • Gunilla Yourstone

      Hehe, jo jag har ju inte varit i Frankrike på många år och Christofer inte alls, men det känns som väldigt typiskt franskt. Så fort vi passerade gränsen till Italien gick det tydligen utmärkt att sätta upp skyltar även på engelska.

  2. Nästa gång får ni fråga Hundvakten AB om deras kontinuitetsplan vid plötslig sjukdom…

    • Gunilla Yourstone

      Hm ja man lär sig. Ska försöka hålla mig till Christofer (när han inte är med på resan) och pappa i Gävle så mycket som möjligt i fortsättningen tror jag. Pappa som nu är ensam har ju plötsligt massor av tid över.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *