Inom psykologin används termen magiskt tänkande som en beteckning för små barns förenklade bild av kausalitet, d.v.s. orsak och verkan, nämligen att de själva skulle vara orsaken till det som händer omkring dem.
Wikipedia
Ett år av magiskt tänkande
heter också en förödande bra och mycket gripande bok av och om författaren Joan Didion där hon berättar om året efter hennes makes hjärtinfarkt och död.
Dagen när jag gav bort bloggen
Jag är ju normalt sett en väldigt logisk och sansad person. Så det tar mig emot lite att berätta.
Men det går faktiskt bortemot en vecka efter Christofers stroke innan jag fattar att det faktiskt är det jag ägnar mig åt. Magiskt tänkande alltså. För jag tänker verkligen ett tag där på allvar att det är mitt fel att Christofer drabbas. För att jag är en sån som livet tar ifrån allt som betyder något. Det är inte Christofer som får en stroke, det är jag som, igen, ska straffas. Som inte är tillåten att ha det för bra. För att jag varit övermodig nog att tro att en sån som jag någonsin kan få, eller begära eller ta för givet. För att jag förväntat mig, gjort planer och trott mig om att kunna få jag också.
En av Sveriges största resebloggar. Aktiebolag. Leva på bloggen. Resa på heltid.
Jo tjena. I helvete.
Och jag tror verkligen i någon vecka där att jag pratat med någon från mitt samtalsrum i Borlänge den där torsdagsförmiddagen. Jag kanske inte tror att det är Gud direkt. För han finns ju dessvärre inte. Men jag har helt klart gjort upp ett kontrakt.
– Ta vad du vill ha, säger jag. Men jag vet ju förstås redan vad det är som hen vill ha.
– Så ta dem bara! Ta våra resor och vår blogg. Jag har nog sett blickarna. Ditt avundsjuka, missunnsamma jävla svin! Nu är det ditt. Nu har du fått vad du vill ha. Lämna oss nu ifred med vad som nu finns kvar efter stroken.
Första inlägget om stroken skriver jag bara som ett avslut till er. Så att ni ska veta varför jag försvinner. Andra för att jag är så rörd och tacksam för all respons. Tredje för att jag inser att jag måste skriva om jag ska komma ut med förståndet i behåll på andra sidan av det här.
Men säkert en hel vecka tar det innan jag får syn på mig själv där i spegeln. Så att säga. För det var ju inte jag. Det var inte mitt fel. Det finns ingen där som varken straffar eller missunnar. Och ingen kan någonsin sluta ett förbund. Sjukdom och död kommer när det kommer. Slumpen, ibland blandad med egen förskyllan. Ingen logik, ingen rättvisa. Och så är det bra med det. Även om man kan tycka att vissa drabbas mer än andra.
Så jag tog tillbaka bloggen igen. Från den som aldrig fick den. För att hen helt enkelt aldrig fanns.
Hur blir det med resor i framtiden?
Hur det blir med resor framöver är ju otroligt svårt att svara på nu. Vi försöker så gått det går att ta en dag i taget. Vi har just nu två, sedan tidigare, bokade resor. Först till Uganda i februari. Då har vi bestämt att jag åker själv, utan Christofer. I och med att vi åker tillsammans med min syster med man, samt ett annat par, känns det logiskt.
Sedan är det Ukraina och Jordanien bokat i april. Hur Christofer mår då har vi förstås ingen aning om. Inte om han genomgått hjärtoperationen heller, eller om den gett några biverkningar i form av hjärtflimmer.
Dessutom: Just nu får åtminstone jag panik av tanken på att åka längre än 15 minuter från NUS och mina ”magiska” tankar kommer svepande tillbaka. ”Om vi är övermodiga nog att våga sätta oss på ett plan, så kommer vi direkt att straffas med en ny stroke”. Rår jag inte för att jag tänker.
Det vi med säkerhet vet är att om Christofers stroke kommit någon annanstans än just 10 minuter från NUS, ett av världens bästa Stroke-sjukhus, så hade utgången blivit något helt annorlunda. Död eller ett mycket, mycket värre läge. Kommer det en till stroke? Eller är det färdigt nu?
Men vi har bestämt oss för att vi inte ska fundera över den resan alls än. Helt enkelt för att vi inte behöver fatta några beslut nu. Det går alldeles utmärkt att avboka den i lugn och ro vid ett senare och närmare tillfälle.
Allt annat reseplanerande måste förstås också bero till den dagen när vi eventuellt känner oss redo. Kanske kommer jag att resa någonstans utan Christofer. Med Alva, eller någon annan. Eller själv. Kanske på någon bloggresa. Så småningom.
Men jag känner inte att det kommer att bli några hektiska perioder som under förra våren och sommaren, då jag hoppade på allt och reste hela tiden. För det tempot passade nog egentligen aldrig mig. Lagom är bäst. Så får vi se vad det ordet står för i framtiden. Och allra roligast är ju hur som haver att resa med Christofer.
Vad händer med bloggen nu?
Bloggen kommer jag att fortsätta skriva på. Så länge det ger mig något att skriva och så länge någon orkar läsa. Det blir nog en blandning. Från att väldigt strikt ha skrivit bara om resor, har jag den senaste månaden bara skrivit om Christofers stroke. Och responsen har faktiskt varit enorm. Jag tänkte nog att nu slutar alla följa oss, när de fattar att det inte blir några mer resor här på ett bra tag. Men det har nästan blivit lite tvärt om.
Jag kommer alltså att skriva om vårt nya stroke-liv, om Christofers framsteg och om mina tankar och funderingar. Men även om resor förstås. Om resedrömmar och best-of-listor. Om resor vi gjort och om Uganda när den dagen kommer. Nu närmast känner jag mig sugen på att hugga tag i mina traditionsenliga årssammanfattningar. Av resande, bloggande och i år, även om annat. Det finns lite kvar att berätta om Madeira också. Bl.a. ett redan färdigt inlägg om vår allra sista, alldeles underbara, vandring där. Nu är tiden då jag känner mig suger på att återuppta det.
Vi ska nog få tiden att gå här på bloggen i fortsättningen också!
Jag förstår hur du tänker. Antagligen inte hur du känner. Ni har min sympati, fast vad hjälper det. Om stroke vet jag inte så mycket, men en sak kan jag berätta: Jag har varit reseledare på flera resor där jag i samtal med resenärer fått veta att de haft stroke. Både en och två gånger. Det har dock inte stoppat dem från att resa. Kanske lite annorlunda än förut. Kanske i ett annat tempo. Men definitivt inte utan upplevelser.
Jo men vi känner oss ganska säkra ändå på att Christofer kommer att återhämta sig. På ett okej sätt i alla fall. Kanske inga heldagsvandringar och extrema äventyr. Men ändå kommer vi att kunna resa. Fast just nu känns tanken mest otäck och skrämmande.
Låter som ganska naturliga tankar tycker jag. Om än ologiska så som du själv insett. Du/ni ska fortsätta göra det ni brinner för, på ett sätt som funkar för er. Återuppliva gamla resor på bloggen, gör små utflykter i närmiljön.. Res längre bort när/om det är möjligt. Sköt om er ❤
Om till och med Joan Didion tänkte så i ett helt år, så måste väl jag få i en vecka utan att skämmas. Tänkte jag. 🙂
Helt rätt. Vi får ta det långsamt och försiktigt. Nära små resor är inte så tokiga de heller.
Trots att allt är upp-och-nervänt i din/er vardag hoppas jag du fortsätter skriva. Om det så ”bara” är funderingar om vardagen. För du skriver så bra. Det är ett nöje att läsa dina texter. Och så vill säkert fler än jag veta om C’s tillfrisknande. Efter att ha följt bloggen känns ni ju båda som bekanta man bryr sig om. Så fortsätt skriv.
Tack. Ja jag känner verkligen att jag vill fortsätta skriva, så det kommer jag att göra. Känner också ett ansvar att berätta om vad som händer för Christofer eftersom att jag förstått att många vill veta.
All kärlek och styrka till dig och din familj, vi på anngelic ser fram emot att få fortsätta läsa om eran resa – både i livet och utomlands.
Vänligen
Ann
Tack. Vi fortsätter. 🙂
Ta hand om er, jag hoppas o tror det blir många fler resor för er även framöver!
Min man fick stroke f 2 år sedan, betydligt äldre än din man…. Han har ej lidit mer av det, o tillfrisknade snart, så vi har kunnat göra de resor vi vill. Hoppas samma gäller för er! Gott Nytt År önskas ni båda!😍
Skönt att ni kunnat fortsätta resa. Vad sa läkarna, var det ingen risk för ytterligare stroker? Jag är så rädd för det just nu, att det ska hända igen på resa.
Hej Gunilla och Christofer!
Min dotter är ju kusin till Christofer. Jag har också fått en stroke och varit mycket dålig! Låg 14 dagar på sjukhus i Stockholmstrakten . Blivit bättre och bättre. Nu är jag faktiskt tacksam för min sjukdom för den har öppnat nya djup inom mig. Nya sidor som jag kanske.inte hade kommit i kontakt med på annat sätt. Min dotter och jag har hittat en nära relation och kunnat klara upp händelser från hennes uppväxt. Man vet inte varför man drabbas utan kanske ska vägen framåt ta en ny riktning! Saker man inte sett innan kanske behöver klaras upp, få nytt liv. Än har jag inte varit bitter över varför jag drabbats av stroken. Det har varit en tuff tid detta halvår med att friskna till men jag känner att för min själ har det varit bra.
Kära hälsningar från Elisabeth (moster)
Hej Elisabeth. Det är sant att det alltid kommer något gott även ur allt ont. Ibland tar det bara lite tid att få syn på det. Men jag har hittat uppsidorna med det mesta ont som hänt mig.
Så klokt av dig att ta tillfället med Sara. Återstår att se vart Christofers stroke för oss.
Så fint och insiktsfull skrivet, så som du alltid skriver och det som har gjort att jag hittade dig i den snåriga och ofta rätt banala bloggvärlden. Det är klart att ni kommer att resa igen. Svårigheter och sjukdomar är till för att övervinnas, ni kämpar och stora eller små framsteg kommer varje dag…ni kommer att klara det även om hålen blir avgrundsdjupa ibland. Livet är en kamp, på gott och ont. Ibland är den ärlig, men tyvärr finns det alltför mycket skit att ta itu med, avund, illvilja, snarstuckenhet mm. Bry dig inte…kämpa på, du/ni vinner i längden!
Tack snälla du. Du skriver också så fint och insiktsfullt. Jag förstår att du också haft din beskärda del att kämpa mot och med.
Du FÅR inte sluta blogga, så enkelt är det. Få har skrivandets gåva som du har! Nu får ni ta ett steg i taget, bokstavligen talat.
Tack Annika, jag fortsätter. 🙂 Jo vi kämpar på, ett steg i taget.
Jag kommer läsa din blogg oavsett om du skriver om resor eller om din vardag. Du har verkligen förmågan att skriva så det griper tag i en. Hoppas på flera fantastiska framsteg för Christofer och att du får en chans att även tänka på dig själv och andas.
Tack, skönt att du är med. Du är en av de (som jag vet om) som har läst längst tror jag. 🙂
Vi tror på de fantastiska framstegen.
Jag säger som en del redan har sagt. Jag fortsätter att läsa bloggen oavsett inriktning. Du är duktig på att skriva, det hjälper mycket till att det blir intressant att läsa.
Sedan håller jag med om att boken: Ett år av magiskt tänkande med Didion är en mycket läsvärd bok. Det har gått eller kanske fortfarande går en dokumentär om hennes liv på Netflix, där får man bland annat reda på lite kuriosa som att hon börjar varje dag med ett glas Cola och en cigg.
God fortsättning!
Åh, vi kastade oss genast över dokumentären i går kväll. Kul att se! 🙂