Min lärarinna i lågstadiet, Anna Pettersson,  tillhörde verkligen en förgången tid. 63 år gammal när hon tog vår klass, sin sista. Djupt religiös. Varje morgon inleddes med att vi stod upp bredvid bänkarna och sjöng psalmerna Morgon mellan fjällen eller Jag lyfter ögat mot himmelen. Allt medan hon trampade på med orgeln där bak i klassrummet. Och svenska det var världens vackraste språk, det var fakta som hon lärde ut. Men vi älskade henne ändå givetvis, som barn alltid älskar vuxna som tar sig ann dem.

Under hela 1:an och 2:an byggde hon upp spänningen inför sitt paradnummer. För i 3:an skulle hela klassen få resa till Israel. Eller Kanaans land, som hon sa. En resa som hon tagit med samtliga sina 14 klasser (eller hur många en lärare hinner med under ett yrkesliv?) på. Ett veritabelt klimax på lågstadietiden och en given högpunkt för alla hennes elever.

Nej ingen riktig resa förstås, utan en resa i fantasins värld. Med hjälp av kartan, framhämtad för ändamålet ur läromedelsförrådet, framhängd på bästa plats i klassrummet. Så startade resan i klassrummet. I Jesu fotspår. Med Jerusalem som sin final och sitt crescendo.

Men kanske hade tiden sprungit ifrån denna “resa” lite grann? Vår generation hade ju trots allt tillgång till både Scooby-Doo och Linus på linjen. Eller så hade Anna Pettersson bara hausat lite, lite för mycket. För vi blev aningens besvikna. Vi bortskämda Generation X.

Men något måste Anna Pettersson ändå har gjort med mig. Sått ett frö, lämnat sina spår i mitt undermedvetna. För 40 år senare står jag där. I begrepp att påbörja min egen fantasiresa till Jerusalem, med Christofer som min egna förväntansfulla och hänförda lågstadieklass.

Resan till Jerusalem

Inte 4000 mil denna gång med kanske 40 får man rulla för att ta sig jorden runt i fantasin. Med god hjälp av Västerbottens alla kreativa ortsnamn och vägskyltar.

Vi gjorde det, det som jag nörd som jag är, drömt om i ganska många år. Att ta en heldag och åka runt till dem alla.
Häng med för nu rullar vi jorden runt.

Vi går ut tungt med en härlig sommarstad.
Och så Sveriges framsida.
En kort sväng utomlands till vår närmaste granne.
En republik
Öliv
Och så en studentikos vibe i Skåne.
Skåne är trevligt, men väl många dyslektiker för vår smak?
Och finländarna är inte bättre de heller.
Gurka? Eller vad är det nu Västerås är känt för?
Vi rullar in mot Stockholm…
Äntligen nere i Europa!
En vibrerande storstad

Overseas
Och så rundar vi jorden och kommer in från andra hållet liksom…
Halleluja, vi är framme!
Där borde ett normalt inlägg vara slut. We have made our point. Men okej, ett extranummer också. Innan vi styr hemåt. Bara för att visa vilken skatt av ortsnamn det finns att ösa ur i Västerbotten.
Här åkte vi. Och vi träffade inte en människa. Vi lovar!

Etiketter

10 kommentarer

  1. Så roligt att jag hittade er. Jag är också en inflyttad Umebo (från Gästrikland) som efter alla år har lite svårt att finna mig till rätta i naturen här. Just nu är ju värsta mellanperioden, inte kunna åka skidor och inte kunna gå i skogen.

    • Gunilla Yourstone

      Ja nu är värsta perioden. När södra Sverige har härlig vår. Och vi har smutsig porös “sockersnö” som inte går att göra nåt med. 🙂
      Det tog nog faktiskt ett tag innan jag hittade skönheten i landskapet här, men tror jag börjar komma dit nu. Efter 17 år. 🙂
      Det kommer en härlig utflykt till på bloggen i veckan här.

  2. Men haha, va skoj 😂 Jag vet vi har England och Betlehem i byn, sen har jag på andra orter här i närheten sett Sveden (Sweden), kanske London också. Måste luska om de finns några fler roliga platser i närheten 😊

    • Gunilla Yourstone

      Betlehem är ju stort. Det kan man göra något av. Sveden var ju också roligt. 🙂

  3. Vilken trevlig resa runt om i Västerbotten.
    Tack för att jag fick följa med.

    • Gunilla Yourstone

      Ja men det var riktigt trevligt att åka runt faktiskt. Man får se mycket. Både kvarnen och kyrkan i Vindeln och Tallbergsbroarna på det. 🙂

  4. Elisabeth

    HÄlsingborg är faktiskt inte felstavat. Det stavades så under en period, vet inte varför, men vet att när jag var liten (mitten av 70-talet) fanns det en blandning av stavning med Ä resp E på vägskyltarna på E4 i Stockholmstrakten. Så då övergick man från Ä- till E-stavning.

    • Gunilla Yourstone

      Ah intressant. Orterna i Västerbotten har helt enkelt stannat i tiden. 🙂

  5. Elisabeth

    Japp, har nu kollat, enligt Wikipedia stavade man med Ä 1912-1970 eller 1971.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *