– Alfons hade tre saker som han alltid hävdade var måsten om man var i Lappland. Säger pappa på midsommar. Tankarna befinner sig 1964, året då han själv för först gången åkte upp till Lappland. Eller Norrbotten som man alltid sa.
Alfons det var ju min morfar det. Och jag vill gärna höra vad det var han rekommenderade i Lappland. Hans måsten.
– Först var det Vägen västerut.
Förstås En väg rakt in över fjället. Det dittills otämjda. Infrastruktur, framsteg och civilisation. Allt det morfar var för här i livet, som jag nu minns det. Sen för all del en vacker väg också. Om nu sånt är viktigt.
– Sen Jäkkvik.
Jäckkvik, alltså, det var ju mer udda? Visserligen, därifrån utgår ju vandringen till Pieljekaise, men jag tvivlar på att morfar brydde sig om sånt. Tills jag förstår att det var ju så långt som Silvervägen gick då. Kungen invigde vägen över kalfjället och över till Norge först 1975.
– Och så potatisbacken i Ammarnäs.
Så pass alltså? Man har ju hört om potatisbacken. Att det är en stor grej i Ammarnäs. Men aldrig sett. Tyckte morfar att det platsade på plats 3 alltså? I Lappland liksom? Det var som attans.
Vi åker hem till Umeå igen efter midsommar. Jobbar ett par dagar. Sedan är det meningen att vi ska åka på en press-resa. Men den brinner inne, så där som press-grejer gör ibland. Synd för vi var taggade.
Vädret som såg ut att bli kalas också.
Och kanske är det morfar. Som talar till mig från graven. Snudd på. Eller nåt. För plötsligt säger jag till Christofer:
-Vi kanske ska åka till Ammarnäs i helgen i stället?
Varför inte liksom? Vi har ju aldrig varit till Ammarnäs. Till Hemavan ett helt gäng gånger. Till Saxnäs också och vandrat. Det måste helt enkelt vara Ammarnäs tur, av de västerbottniska fjällorterna.
Och så blir det. Vi bokar torsdag morgon, kör upp torsdag kväll. Längs en förödande vacker Vindelälv i ett lika förödande vackert väder. 4,5 timmar tar det. Eller 3 sommarprat. Karin Bodin, Michael Lindgren och Denise Rudberg.
Violas efterträdare i Blattnicksele, som vi alla minns från Fredrik Lindströms Värsta språket, har lagt ner noterar vi. Vem saluför nu Maud Olofsson-trosan?
Ammarnäs är som den lappländska fjällvärlden var förut. När det inte var så märkvärdigt. Innan man kände sig tvungen att arrangera koncept, bygga spa, presentera menyn och inreda med stil- och smakmarkörer från fina gatan i Stockholm.
Här får man fortfarande ringa om man vill boka rum. Som mamma alltid gjorde när jag var barn. Något annat sätt finns inte.
Färgen flagnar på stugorna och renhägnen är överallt. Man tittar långt efter oss vid Ammarnäs Livs när vi kommer körande.
-Vilka är det?
Vi älskar det genuina, det inte tillrättalagda, det omärkvärdiga. Det norrländska helt enkelt.
Och där är den ju, glimrar, blänker som, i kvällssolen. Den åtråvärda. Vårt måste. Potatisbacken.
Om potatisbacken i Ammarnäs
Ja men vad är grejen med den där potatisbacken då?
Jo, Ammarnäs ligger ovanför den så kallade odlingsgränsen. Alltså på en plats i fjällvärlden där det är så kargt att det är svårt att odla. Även om Odlingsgränsen förvisso också är en administrativ gräns för att skydda rennäringen.
De första nybyggarna som kom till Ammarnäs vid 1820-talet ville förstås odla potatis för att mätta sig och sina familjer. Men frosten ställde till problem. Hur gör man då? Jo man lyckas med det omöjliga genom att odla upp en extremt brant söderslänt.
Hela byn odlade och odlar fortfarande potatis här, man har sin lott, och arbetet sker gemensamt, med hela byn på plats. Som om laga skifte aldrig hänt. Man sätter och skördar för hand. På grund av lutningen.
Men ärligt talat och tyvärr, börjar idag intresset bland byborna för potatisbacken att avta, får vi höra. Man köper ju potatisen billigare på Ica Maxi.
Vill du läsa om våra vandringar i Ammarnäs? Glöm inte att följa 4000mil på Facebook.
Ammarnäs ser trevligt ut! För övrigt har den byn inte haft något Covid-fall.
Ja, min pappa ringde faktiskt och sa det också igår. 🙂 Kul för Ammarnäs att man lyckats hålla smittan borta.