Säterturen i Funäsfjällen – vi åker världens sötaste handdrivna linbana!

Det är vår sista dag i Funäsfjällen. I eftermiddag har vi två timmars körning till Grövelsjön. Men först finns tid för en sista vandring.

Molnen hänger tunga och låga över himlen idag. Funäsdalsberget som vi åkte gondol upp på igår ligger nu inbäddat i grått fluff.

Vi väljer idag att köra mot Mittåkläppen. En betalväg som väldigt snart blir olidligt vacker. Inbäddad i en orange sagovärld slingrar sig grusvägen framåt, uppåt. Det skär i ögonen. Man vill kasta sig ur bilen och omedelbart vandra iväg över de färgsprakande myrarna, in i den brandgula evigheten. Men vi lägger band på oss, för vi är ju inte ens framme vid vandringsturerna än.

En vit buss slingar före oss. Stannar plötsligt på den smala grusvägen. Vi får tråckla oss runt och om. Ser en färdledare som talar i mikrofon. Ett sightseeingstopp alltså mitt på den smala vägen som inte ens klarar ett möte!

Mittåkläppen med sin halsbrytande form framför oss i allt det rostfärgade. Eller det som kunde ha varit Mittåkläppen. Inbäddat i mörka moln. Hade berget synts så hade vi ju stannat och fotat. Nu får det vara.

Uppe på Djupdalsvallens parkering får vi äntligen stanna. Tre turer finns det här uppe. Alla lagom långa. För den som ska vidare till Grövelsjön samma dag.

Mittåkläppen själv får vara. Vi har ju sett att berget är borta för dagen. Ingen idé att hälsa på. Mellan Gruvturen och Säterturen är det som att singla slant. Fast ändå inte. För alla på plats verkar gå åt Gruvturenhållet. Och vi har ju läst om linbanan. Visste vore det väl rätt coolt att prova…

Det blir alltså Säterturen idag. En fjällvandring helt olika alla andra fjällvandringar vi hittills provat. För den här går genom Fäbodland. Enkla stigar och körvägar. ”Pensionärsvarning”, mumlar jag. Informationsskyltar om hur fäbodslivet gick till. Om vittror och annat knytt som sprang löst om nätterna.

Så är vi igenom den delen av vandringen. Hör röster. Och där, när vi kommer upp på Viteggen, en rullstensås som utgör nästa del av vår vandring, så står de där igen. Vår busslast från vita bussen! Guiden mal vidare, fast utan mikrofon.

– Går du här frivilligt, säger en av männen från busslasten till Christofer. I chock. Vi passerar. De vänder tillbaka. Från rullstensåren har vi utsikt över den vindlande Mittån nedanför oss.

Tar en liten rast med den utsikten. Ett par kör om från ingenstans. Nu måste vi sitta en extra stund för att ge dem försprång. Man vill ju inte gå baki hälarna på varandra på tur. Så småningom leder åsen oss fram till den där linbanan. Det andra paret är redan där och drar sig över för fullt.

Så blir det vår tur. Först jag och sen Christofer. Kul grej ändå. Och unikt tror jag. Vi har i alla fall inte sett denna lösning till å-överfart någon annanstans. Sen är det plötsligt vandring i å-delta. Manshögt sly. Inte heller detta en miljö man är van vid på fjällvandring.

Plötsligt har paret framför oss stannat. Vi är tvungna att gå ikapp.
– Det var en älg där, säger de och pekar över myren.
Vi missade den precis.

Nu når vi ytterligare en fäbod. Och sedan är det landsväg tillbaka.

– Vi kan ta en varsin våffla på Djupvallens fäbod, har jag sagt innan. Om det inte är fullt, hysteriskt och väntetid.
Tonar ner våffel-förväntningarna. För jag anar oråd.

Vita bussen står parkerad utanför.

Jag hinner inte ens kliva över tröskeln innan en stressad servitris hojtar:
– Det är en timmes väntetid!
– Okej då lagar vi egen lunch! Hojtar jag tillbaka och så vänder vi i dörren.

Kör tillbaka längs den förödande vackra betalvägen. Till en av de där orangea platserna där vi ville stanna bilen och hoppa av. Vid Messmörtjärnen finns en liten stuga med en bro att sitta på. Där kokar vi våra nudlar idag. Nog så gott som våfflor. Med den utsikten till så.

Vad vi tyckte om Säterturen

Detta är definitivt en helt annorlunda tur än vad vi är vana. Genom bebyggda, civiliserade trakter, delvis längs körvägar. Med en något annorlunda flora än den klassiska fjäll vegetationen. Och så en linbana på det.

Linbanan var en liten höjdare. Där är vi överens. Som sagt, helt unik.
– Jag gillade Säterturen, säger Christofer flera gånger de följande dagarna. Så mysig stämning, och så varierande, så många olika moment liksom.

Själv grumsar jag på lite om att körvägar det är under min värdighet, ingen riktig vandring liksom. Men annorlunda är ändå nästan alltid något bra. Där är vi överens.

Om Mittåkläppen varit framme, då hade det varit rätt mäktigt. Med berget liksom vilande över hela turen, typ. Fast, å andra sidan, hade Mittåkläppen varit framme, så hade vi väl inte vandrat här nere!

Fakta om Säterturen

Säterturen utgår från Djupvallens parkering, det vill säga från samma plats som vandringen upp på Mittåkläppen. Vägen hit upp från Bruksvallarna är en betalväg. Personbil kostar 60 kr och man kan betala med kort vid en vägbom.

Man börjar vandringen med att gå tillbaka längs vägen man kom på i cirka 100 meter och svänger sedan väster vid skylten som pekar ut turen.

Den finns en kort och en lång variant av Säterturen. Den korta är bara 5 kilometer lång och för den varianten svänger man tillbaka mot parkeringen längs rullstensåsen.

Om man istället svänger höger upp på åsen, blir turen 10 kilometer och turen inkluderar då linbanan och fäboden Holmvallen också.

Vi kan tänka oss att turen är mer behaglig i september än under sommaren med dess obligatoriska insektsexplosion.

Läs också: Vandring till Uggtjärn – en fridfull del av Funäsfjällen

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och Instagram.