Jungfraujoch – Top of Europe: Tåg och vandring i en sjukt vacker kombo

Jungfrauregionen, av många ansedd som det allra vackraste av Schweiz landskap, med Jungfraujoch som imponerande topp. Vi bor i Lauterbrunnen, en Instagram-kändis tack vare sitt vackra vattenfall mitt i byn. Själva har vi förstås snott åt oss ett rum med utsikt mot vattenfallet.

I denna region har vi avsatt två heldagar. På tok för lite förstås. Vår sista kväll när vi käkar Coop-sallad i vardagsrummet på vårt gulliga lilla B&B, Chalet Rosa, vill jag nästan hålla för öronen när vår värdinna ger en nyanländ gäst ett antal alternativ på aktiviteter nästkommande dag. För vi kommer ju inte att hinna fler kabinbanor, skywalks och utsikter nu. Hur gärna vi än skulle vilja.

Den störta och mest kända utflykten har vi hunnit med ändå. Till på köpet med ett overkligt, sagolikt, perfekt väder. Jungfraujoch är en topp dit schweizarna byggde en bergbana redan år 1912. Tanken svindlar att man med dåtidens teknik och byggnadskonst valde att bygga en bergbana just hit. Till en alptopp på 3600 meter. Varför? Vad skulle man hit att göra? Människans upptäckarlusta är oändlig.

Banan är privat och ingår därmed inte i vårt Swiss Travel Pass. Men vi får 25% rabatt med våra pass och betalar ”bara” 160 CHF (c:a 1600 kr) per person.

Först ett vanligt litet grön-gult tåg som puttrar uppför bergsslänten. Gör sig ingen brådska. Och varför skulle det? Dessa omgivningar vill man förbli i så länge som möjligt. Vi har helgarderat. Jag sitter på höger sida, Christofer på väster. För vem vet var vyerna kommer? En pratsjuk man med hund sätter sig bredvid Christofer. Pratar med oss båda. En lokal förmåga som tröttnat på värmen och ska upp en sväng på Jungfrajoch och svalka ner sig. Och hunden. Ett gyllene tillfälle att få lite insidertips alltså. Men han hinner bara säga; ”snart blir det fantastiska vyer på din sida”, till mig, så är jag förlorad. Christofer får sköta kallpratet. Jag hänger ut genom fönstret.

I Wengen kliver tre äldre tyskar på. Drar beskäftigt igen fönstren. Inte bara mitt utan alla i vagnen. Ser sig nöjda omkring. Tar upp varsin bok och läser resten av resan upp till Kleine Scheidegg. Om jag blir sån när jag blir gammal, snälla skjut mig!

I Kleine Scheidegg kliver vi alla av. Bergbanan står inne på motstående perrong. Snitslade banor, avspärrningar och skyltar. Det visar sig att bokade platser, det som turistbyrån igår sa att man måste ha, det är vi visst bara några få som har. Vi blir VIP och får stiga på först på ett tomt tåg tillsammans med en ensamresande dam.

Helt uppfyllda av denna enorma möjlighet att välja bästa platsen, vänder sig både jag och damen samtidigt till konduktören på perrongen:

– Which side is the best? Säger vi i kör.

Men det tilltaget har vi inte mycket för. Konduktören himlar förargat med hela ansiktet och utbrister så turisttött som man gärna kan bli:

– It’s a tunnel!

Och visst är den till mesta del en tunnel, men också en sträcka i början av färden som inte är det. Så här får ni tipset alldeles gratis av mig, som inte är ett endaste dugg turisttrött. Sitt till höger i tågets färdriktning.

Jungfraujoch – top of Europe har man för säkerhets skull kallar sin topp. För att vara helt säkra på att det verkligen är hit alla turister beger sig.

Här finns en ganska stor anläggning inomhus. Det är restauranger, chokladprovning och souvenirbutiker. Ytterligare en isgrotta, som vi går fastän vi redan har besökt en och det bara igår.

Men det vi framför allt rekommenderar att man gör här, är att dels åka upp högst upp och kolla utsikten. Här har man helt makalösa vyer över en glaciär.

Sedan ska man bege sig ut. Kolla in ziplinersarna som efter sin luftfärd, släpas tjugo meter på rumpan i snön som stoppmekanism. Inte sugen på det i shortsen.

Här finns massor av vintersportaktiviteter för den hugade. Själva utnyttjar vi tiden fram till den förbokade bergbanan ner, till att vandra till Mönchsjoch. En vandring fram och tillbaka tar 1,5 timmar. Svagt uppför på ditväg. Svagt nedåt hemåt. Underlaget är moddig, smörig snö. Att inte ta in snö i vandringskängorna känns som en omöjlighet. En helikopter kommer in. Släpper av ett par i smoking och långklänning och en fotograf. Fotografen tar ett gäng bilder, och så åker de iväg igen.

Vi har bokat ett 3 timmars stopp uppe på Jungfraujoch, men med facit i hand skulle vi ha tagit 4 timmar och stannar borta vid Mönchsjoch på lunch. Nu blir det bara en snabb touch med hytten som vändstolpe. Vi vill inte missa vår förbokade bergbana hem.

Lunchen får bli i Kleine Scheidegg istället, på hotellets uteservering. Vi är inte säkra på vad serveringspersonalen tycker om oss egentligen, knappast att vi har stil, finess och klass i alla fall. För vi kan inte motstå att ta av oss barfota och hänga upp de snöblöta vandringsstrumporna i solgasset.

Efter lunchen är klockan ännu bara barnet och vi har långt ifrån fått nog av Kleine Scheidegg och dess vyer. Vi vill ju vandra!

– Vandra tillbaka mot Wengen och hoppa på tåget när ni tröttnar, föreslår vår servitör.

Och så blir det också. Det finns två leder att välja mellan, en längre och en kortare. Det blir den kortare som ner till Wengeralp erbjuder riktigt trevliga vyer, men sedan tyvärr blir alltför brant och helt utan utsikt, så här skulle man nog ha valt den längre dragningen. Det är här någonstans också som Christofers högeröga börjar strejka, så vid Allmend hoppar vi helt enkelt på tåget igen och åker sista biten hem till Lauterbrunnen. Annars går det utmärkt att vandra hela vägen också.

Vilken dag! Igen.

Att åka till Jungfarujoch – våra tips

Lite förvirring råder angående om man måste köpa en platsbiljett på en bestämd avgång innan. På Lauterbrunnens turistinformation hävdade man ju det. Men det verkade på plats som att de flesta inte gjort det. Helt klart kan man i all fall få köa en del utan reserverad plats. Många vill upp på Jungfraujoch under högsäsong. Vi köpte våra bokningar kvällen innan på turistbyrån.

Vi rekommendera att boka sina tåg så att man har 4 timmar på plats om man vill göra vandringen bort till Mönchsjoch och även hinna kolla in själva anläggningen lite.

Upp till Wengen är det gratis att åka med Swiss Travel Pass. Sedan får man 25% rabatt på resten av färden. 160 CHF per person kostade resan på. Sjuka priser alltså!
Inga tåg i Jungfrau-regionen ingår i Interrail-kortet, men kortet ger 25% rabatt.

Tågen avgår flera gånger i timmen.

Och det är höger sida i tågets färdriktning som gäller på uppväg. Höger.

Vår dag i filmformat ser du här.

Läs alla inlägg från vår schweiziska tågluff här.

Vill du läsa om fler av våra resor? Glöm inte att gilla 4000mil.se på Facebook.