Våra sämsta vägar någonsin på resa

I Sverige har vi liksom inga skräckinjagande vägar. Inte på det sättet. De kan vara bra eller mindre bra. Men inget bortanför detta. Så stimulerande då att man kan bege sig utomlands och hitta helt utomjordiska vägar. Som gjorda för att man ska få hjärtstillestånd bara man får syn på dem. Detta är våra värsta vägar. Hittills. För vi är övertygade om att det finns fler helt galna vägar där ute. Många fler.

Theth i Albanien

Detta är den väg som vi kommer att tänka på allra först. Förskräckliga-väg-jägarens nemesis. Alla skräckfärders slutstation.
Som tur är kör vi inte själva. Då hade vi väl bara stannat bilen och kastat oss skrikande utför stupet. För att ha det oundvikliga gjort liksom. Nej, vi får skjuts av en local, som ändå ska in till stan i något ärende.

Den aktuella vägen leder från den isolerade bergsbyn Theth i Albanska Alperna, över berget och till civilisationen. Till staden Shkoder är det 7 mil och resan tar 3 timmar. Vägen är gropig, stenig och bucklig, så pass att det behövs 4-hjulsdrift för att ta sig fram. På ena sidan stupar berget brant nedåt.

Så här skriver vi i vårt inlägg om sagda väg:

Först tror vi att vi ska hämta upp någon och sedan vända tillbaka till stora vägen nere i dalen. Men nej. Detta ÄR ju stora vägen. Väg och väg förresten, mer en glorifierad åsnestig som breddats något. Med allt mer vitnande knogar håller vi fast oss i all fast inredning i bilen. Jag som sitter i mitten i baksätet försöker till en början att hålla avståndet till Tom, men får snart ge upp, vi blir nog så intima man gärna kan bli där i baksätet när vi gnussas och skakas mot varandra på ett närmast centrifugmässigt sätt.

Till en början säger vi uppmuntrande till varandra att det verkar tack och lov inte vara några möten. Men det skulle vi ju inte ha sagt. För då kommer de ju en efter en. Varje gång ska det backas och trixas. En mötesplats ska uppfinnas från grunden, där var och en ju kan se att ingen mötesplats finns. Sedan när bilarna till slut möts bredd i bredd, ska det stannas, utbytas artighetsfraser. Kanske stickas över en näve som ska skakas.
-Hur mår din fru? Klarade sig kvigan? Och vad blev priset på dina fikon? Vi kan bara spekulera i vad som sägs från vår väldigt ödmjuka position, huller om buller där i baksätet.

Utsikten över Theth-dalen är medan allt detta pågår makalös. Detta är utan tvekan den knasigaste, vackraste och sämsta väg vi någonsin åkt!

Läs också: Vår vandring från Valbona till Theth i Albanska Alperna

Uganda, vägen till gorillorna

Det största, mäktigaste äventyret i Uganda är ju att möta gorillorna. Dessa finns i Bwindi National Park och hit finns bara en väg. En väg som skulle kunna plats på listan ”Världens vackraste vägar”. Plus då på denna lista. För lika förödande vacker som den är, i lika galet skick är den. Som ett enda stort krondike av röd, glödande jord. I 20-30 kilometer i timmen skumpar vi fram med vår Jeep, medan vi passagerare där bak försöker hålla fast oss i all fast inredning.

Läs också: Att besöka gorillorna i Uganda – allt om vårt äventyr och bästa insidertipen

Fota och filma vill man ju, så vacker som vägen är. Men oftast är det ett omöjligt uppdrag. Man får passa på när vi står helstilla någon sekund. På grund av vägens tillstånd.

Island

På Island finns det helt klart ett gäng galna vägar. Den värsta, den till Thorsmörk, kan man inte köra själv, utan här kör bara förhödja specialbyggda fordon. Här åkte vi aldrig själva.

Vår värsta väg på Island blev istället den ut till Skalanes ute vid kusten utanför Seydisfjördur. Oändligt smal och stenig. Plötsligt var man nere i en fors och körde. Hej och hå.
– Vad sa hyrbilsfirman om försäkring nu igen? Hann man ju tänka. Ingick det upphämtning och bärgning om man körde fast? Eller var det så att det inte ingick? Man blir ju så osäker i efterhand.

Läs också: Skalanes utanför Seydisfjordur – om konsten att fånga en dag

Diverse vägar i Kalabrien

2018 tillbringade jag en vecka ensam i Italienska Kalabrien. Hyrde bil och körde runt och kollade på saker. Visst låter det skönt? Om det inte vore för de galet dåliga vägarna.

Jag hade en gång en chef som gillade att berätta historier. Till exempel om när han var nere i Milano hos en kund och denne i förtroende sagt till honom:
– South of Rome, Olof. That´s Africa!

Och jag är väl beredd att delvis hålla med denna italienska kund. För södra Italien kan åtminstone vägmässigt misstas för Afrika. Tyvärr har jag få bildbevis. (Det var ju för guds skull jag som körde!) Men kan väl avslöja så mycket som att var och varannan väg slutade i en dyngstack omgiven av två krondiken. (backa 2 kilometer någon?)

Namibia

En typisk namibisk väg är rak, gjord av rödfärgat grus och oändligt lång. Tur att landet är så förödande vackert att det aldrig blir tråkigt. Särskilt skräckinjagande är ju inte dessa vägar. Även om de då och då bryts av med en flodfåra där underredet på bilen har god möjlighet att slå i botten, av en eller annan punktering och för all del då och då av att en sandstorm drevar igen vägen. Men det är smällar man så gärna tar.

Vår värsta väg i Namibia hittar vi på väg ner i Fish River Canyon, Afrikas största kanjon. Hit kör vi inte själva utan åker jeep med vår lodge.
– Här började en amerikansk kvinna gråta av skräck i förra väckan, hojtar vår chaufför glatt vid första nedförslutet. Och på den vägen är det. Kan man väl säga.

Läs också: Fish River Lodge Namibia

Costa Rica

Ja och så måste vi väl ändå utdela ett hedersomnämnande åt våra costaricanska vägar härom sistens. På intet sätt värst, men ändå gott och väl yrselframkallande from time to time. Och det är ju huvudsaken.

Läs också: Köra bil i Costa Rica – are you in for a monkey ride?

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.