Jag minns min första vinter i Umeå 2003-2004. Hur de där dagarna när allt var som mörkast liksom försvann i ett dimmigt töcken. Man vaknade aldrig riktigt. Man befann sig i en dvala.
Sedan, de följande åren kom insikten. Man måste nog ta för vana att resa bort en sväng på vintern. Om man ska klara det här. Mörkret var liksom för kompakt för att någon människa ska orka med förståndet och den mentala hälsan intakt.
Men livet då var jobb, småbarn, skilsmässa och investeringar i nytt hus. Det tog några år innan jag var där att jag kunde realisera den där resabort-insikten.
Men sedan 2013 har vi rest varje vinter, jag och Christofer.
2013-2014 till Burma
2014-2015 till Bangkok och Kambodja
2015-2016 till Sri Lanka
2016-2017 till Hong Kong och Zanzibar
2017-2018 till Kuba och Mexiko
2018-2019 till Uganda (även om Kerala och Maldiverna blev inställd)
2019-2020 till Filippinerna och Maldiverna
Denna vinter blev det ingen resa. Förstås. Inte ens minsta tillstymmelse. I Västerbotten har vi haft avrådan från alla typer av resor hela vintern och vi har avstått från allt, även att ta en sväng till fjällen inom den egna regionen.
I stället har mörkret fritt fått svepa in i över våra sinnen. Vi har jobbat, kurat, tjurat, härdat. Bitit ihop i en lång räcka av likadana bläcksvarta dagar.
Men nu är våren här. Man kan sitta uppe på vår härliga balkong i sydväst på radhuset och glassa för fullt. Varmt som en sommardag blir det i vårt vindskyddande läge.
Och man minns plötsligt. Hur livet också kan vara.
Även ute i stugan har det varit ljuvlig vårvärme. Vindarna är ju av is förstås, men i helgen var det i stort sett vindstilla och havet låg blankt. Vi har fikat och lunchat ute och njutit.
Nu stundar (om bara pandemin och vaccineringen spelar i takt någorlunda med vad vi alla har tänkt oss) en annan tid när livet blir njutbart igen. Man kan börja företa sig små utflykter. I det lilla se och uppleva nya saker. I stället för samma väggar, samma utsikt över Umeå järnvägsstation. Det känns oerhört och fantastiskt. Nästan för stort för att ta in.
Jag säger till Christofer, att ärligt talat skulle det inte göra mig så mycket om vi bara fick resa inom Sverige från och med nu. Om jag bara slapp vintern. Om det hade gått att resa och njuta, utan att frysa, inom Sverige hela året. Om inte 5 månader om året var persona non grata liksom. Om bara. Inte. Vintern var så mycket vinter.