– När Christofer kan svälja ordentligt igen ska vi gå på Afternoon Tea på Gotthards på Stora hotellet här i Umeå.

Det sa vi till oss själva och varandra där i höstas. När Christofer låg på NUS, på Strokecentrum och stroken ännu hade sitt strypgrepp om honom och hans hjärnstam. När den klämde åt trådarna i sväljnerven så att ingenting kom ner. Varken saliv, vatten eller den minsta lilla klick av något ätbart.

–  När det gäller rörelse i armar och ben, då kan hjärnan ta andra vägar. Använda andra delar för att få det att funka igen. Men sväljnerven kan inte ersättas. Den finns bara där, på ett enda ställe, sa man till oss. Och tittade bort när vi frågade om prognosen.

Men Christofers sväljnerv kom igen. Den reste sig upp och borstade av sig. I början var det en kamp för varje tugga. Och mjölk och risgrynsgröt och annat rann ut igen genom näsan. Vatten har varit det allra svåraste. I lördags kväll drack Christofer för första gången på fyra och en halv månad ett glas vatten, sammanhängde i klunkar. Så där som man gör när man är törstig. I går kände har för första gången värme på höger sida av munnen.

Vi har dragit ut lite på Gotthards. Det har inte varit någon brådska. Men den här helgen kändes det rätt. Vi ville fira lite. Fira våra segrar och glömma våra bakslag. Och visa stroken vem det är som bestämmer. I alla fall vem som bestämmer idag. I morgon kan det likaväl vara ombytta roller.

Så det blev Gotthards Afternoon Tea. Serverat i vinterträdgården i sköna fåtöljer. Med bubbel och Earl Grey. Tre nivåer på serveringsfaten. Som sig bör om det är en Afternoon Tea med lite stil. Några toasts och kanapéer. Scones förstås med två marmelader. Syltkakor och kokostoppar. Och så sånna där syndigt goda citrontoppar med maräng.



Pratar om allt och inget. Om det som har varit.

– Jag är ju lite trögare nu, säger Christofer. Det märker jag nu. När jag ska säga något och så där, så måste jag fundera och hitta ord.

– Jag vet, säger jag. För så är det.

– Tycker du att det gör något?

Nej, jag tycker inte att det gör något. Jag kan leva med det. Vi kan leva med det. För vi är ju båda vingklippta och lite halta och lytta små hönor vid det här laget. Livet har beskurit och det är inte alla grenar och skott som kommit igen och slagit knoppar. Men det är ju nu en gång livet villkor för oss alla.

Och det här Afternoon Tea´t, det var vi helt enkelt värda.

Läs mer: Alla våra Afternoon Tea´s hittar du här


 

Etiketter

18 kommentarer

  1. Tina Pettersson

    Så fin jämförelse med beskuret träd, hur livet är och blir ❤. Så är det ju verkligen. Och alla nya grenar funkar inte att sitta på, men då får man leta upp en som håller lite bättre.
    Härligt att ni nådde målet med afternoon tea! Vad blir nästa mål 😊?

    • Gunilla Yourstone

      Nej alla grenar funkar inte att sitta på, men så länge en gren håller för det för man väl vara nöjd? 🙂
      Nästa mål blir nog att kunna resa i Europa i sommar.

  2. Vilka otroliga framsteg ändå, och bra sätt att fira ❤ Och man kanske inte behöver ha så brått trots det stressiga samhälle vi lever i (syftar på det att saker går lite långsammare) 😉

  3. Ann Beutler

    Duktiga ni!!! Kämpar så bra! Och visst är det så med våra små liv, att törnar får man. Det är då vi måste ta fram insidan inom oss och andvända den. Bra med lite delmål och att fira!

  4. Anneli S

    Vilket fint sätt att fira på. Ni kämpar verkligen. Ibland behöver man inte resa så långt för att unna sig något eller få lite miljöombyte. Härligt att det går framåt.

  5. Härligt att delmålet är “i hamn”.
    Ser gott ut det där.
    Tror jag måste testa Gotthards igen.
    Var där på Afternoon tea ett tag efter de öppnat och då var det inte så inbjudande ut som ert.

    • Gunilla Yourstone

      Aha, så det var sämre förr? Intressant. Vi var i alla fall nöjda med detta.

  6. Jag vet vad du går igenom Christoffer och är sjukt impad av dina framsteg och din kämparglöd och vilja,fortsätt sätt mål,kram Susanne också en strokare

    • Christofer Yourstone

      Jag förstår att jag har haft tur med tanke på att stroken sitter i hjärnstammen. Tydligen är det en fråga om tiondels milimetrar hur den drabbar. Jag är glad att jag kommit så långt som jag gjort, men vill givetvis längre. Tack för omtanke och stöd. Hoppas din rehab också går bra.

  7. Vad härligt att ni kommit iväg till Gotthards nu! Och det ser ju otroligt gott ut också. 🙂

  8. Marianne

    Fint beskrivet om livet och genar och skott. Fick mig att le en smula med en liten tår i ögat och tänka på livet…
    Kul att ni kom iväg till ert planerade afternoon te
    Heja på och kramar

    • Gunilla Yourstone

      ja men det är ju så, genom livet går man ju tillbaka i förmågor och kapacitet. Det går inte att tro att man ska orka och klara som när man var 22. 🙂

  9. Trillade in här genom att googla fram roadtrips i Västerbotten (tack för detta, hälsar en nybliven Skelleftebo). Fastnade i er historia. Har gråtit med er i inläggen. Vet inte om en främlings ord betyder så mycket men ville skicka en liten hälsning: jag glädjs för er skull att det verkar ha vänt. 💕 Ta hand om er och varandra. Lycka till i framtiden.

    • Gunilla Yourstone

      Tack! Det betyder jättemycket med din hälsning! Och tack för att du engagerar sig.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *