Bönhamn måste väl vara ungefär så mycket Smögen som det kan bli i Norrland.

Sjöbodscharm, kommers, horder av besökare, turisttrötta ortsbor och en tumultartad trafiksituation. Eller den där trafiksituationen är ju inte  så tumultartad, för sedan ett par år tillbaka är en ny stor parkeringsplats anlagd precis ovanför byn. Ett stort antal anslag och skyltar talar om för besökarna att, ja det är nu och här uppe man ska parkera.



Inte nere i byn, där får man inte stå. Inte på någons uppfart, inte framför lastbryggan till Nordinggrå trä, ortens får man förmoda, enda industri.

Antar vi turisttrötthet?

Eftersom vi anländer i lågsäsong smyger vi ändå listigt ner till den lilla parkeringen vid kapellet. Så här års finns det ju plats där. Idag den sista maj är det ännu lugnt i Bönhamn. Sedan kommer de, alla turisterna. De som ska med båten över till Högbondens fyr, en av Höga kustens kändisar och dragplåster.

Kapellet

Idag är vi inte en av dem som ska ta färjan över. Vi svänger bara förbi efter Rotsidan. För att vi inte kan motstå. Flanera lite bland de sockersöta fiskebodarna i viken. Blicka upp mot den där störtcoola funkis-sommarstugan på höjden ovanför. Där är man nog bortanför ståhejet när turistbussarna anländer.



Konstatera att skeppet är kvar i loppisbutiken. I år också. Det som man köpt direkt om man haft en egen sjöbod. Vi rundar viken på baksidan. Här har barnen badat från bryggan något år. Nu möter vi någon annans 7-åring här. Med framtandsglugg, sovtovor i hår och glassrand runt munnen. Åren som går.
– Hej, säger Christofer. Han kan aldrig låta bli.


Då var de våra…

Där borde det ha varit slut, om man nu inte ska med båten. Vi kan vårt Bönhamn.

Men så ser vi skylten. Naturstig. Vi tänker bred grusad stig och informationstavlor om insekter. Baggborren. Vi är skeptiska. Fast provar ändå. 30 minuter står det också. Och det har man ju alltid.

Finner en fantastisk stig ut på udden. Här härskar vildmarken, klipphällarna och den vindpinade tallarna. Knastertorr vitmossa. Det luktar havsnära skog. Och sommar. Från klipphällarna har vi utsikt över Högbonden. Och ett blå-gult lastfartyg som går så långsamt att ögat luras att tro att det står stilla. Men försvinner till slut bakom bonden, den höga.

– Vad är det där? säger Christofer plötsligt. Kameran får serva som kikare. En säl, vi har hittat en säl i havet under oss! Ett supersnabbt klick, sen dyker den. En säl kan vara under vattnet 25 minuter. Och kommer förstås inte upp på samma ställe igen. Ändå stirrar vi dumt en lång stund på platsen där den försvann.
– Kom upp, kom upp! Men det gör den ju så klart inte.

Suddig, men där är den!


Stigen tar slut uppe vid den nya parkeringen. Så blev det till slut oss själva vi lurade, när vi får gå tillbaka mot kapell-parkeringen igen. Ett stopp har vi ännu kvar på vår Högakustenhelg.

Läs alla våra inlägg om Höga kusten här.

Missa inga inlägg, glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.

2 kommentarer

  1. Det var nog kustbevakningen ni såg (blå/gul), inte en lastbåt. De är mycket större….
    Annars fina bilder från gulliga Bönhamn.

    • Gunilla Yourstone

      Ja det kanske det var. Vi är så vana vid de tunga SCA-båtarna på norra farleden utanför vår stuga, att vi tänker att alla båtar ute till havs är typ såna. 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *