Den gångna sommaren har haft några teman ändå. Kanske inte de som först var tänkt. Men ändå.
Tema Norrland, tema Vandring, tema Glesbygd. Tema Roadtrip kanske till och med. Tema ovanliga boenden med det lilla extra. Och kanske lite tema Djurspaning på det. Tema Landskapstoppar om man vill krångla till det.
Läs också: Varghotellet Järvzoo – närkontakt med vargar
Men också, vill jag hävda, tema Nationalparker. Hela 7 nationalparker hr vi besökt i sommar och 4 av dem för första gången. Stora sjöfallet, Skuleskogen och Färnebofjärden var gamla bekantskaper. Pieljekaise, Sonfjället och Stenshuvud nya. Och så Muddus, som ju detta inlägg ska handla om.
Muddus nationalpark
Muddus nationalpark är storskogens nationalpark. Och gammelskogens och urskogens och granskogens. Längst där uppe i de allra nordligaste delarna av Sverige ligger den, mellan Jokkmokk och Gällivare. En av 4 nationalparker i världsarvet Laponia.
Förvånande nog kanske för den oinvigde, är detta inte fjällvärld. Bara härlig, orörd mäktig skog. Och myrmark. Detta är skogssamernas rike. Men om dem läser vi först i Arvidsjaur kyrkstad, på hemväg från Arjeplog. För skogssamerna är detta fortfarande ett viktigt renskötselområde.
Muddus är enligt forskares uppmätningar en av Sveriges tystaste platser, samt även ett av få väglösa skogsområden i Sverige.
Muddus blev nationalpark 1942 och är c:a 50.000 ha stor. Nationalparken har tre entréer, varav Skájdde nog är den man vanligast besöker. Den nås från Inlandsvägen, dvs väg E45 mellan Jokkmokk och Porjus och här finns också en nygjord och handikappanpassad entré.
Entréerna Sárggavárre och Urtimjaur/Urdávrre nås från östra sidan av nationalparken.
Vandring i Muddus
Det finns en 8-formad rundslinga på sammanlagt ca 50 kilometer i den södra delen av Mudds, som ansluter till alla tre entréerna. Samt 4 övernattningsstugor i anslutning till denna slinga. Sevärdheter som passeras på vägen är Muddusfallet, ca 7 kilometer från Skájdde, ett vattenfall med 42 meters fallhöjd, Muttosluoppals fågeltorn i det öppna myrlandskapet och Måskosgårsså, en djup ravin inne i skogen. Man kan även se spåren efter Muddus senaste skogsbrand 2006 i det så kallade Brandfältet nere vid älven.
I norra delen av nationalparken, via en separat entré, når man fjället Oarjems Stubbá, Muddus enda fjäll. 30 minuters vandring är det till toppen och vid klart väder kan man faktiskt se ända till Sarek. Sägs det.
Vårt besök i Muddus
Vi besöker bara Muddus några timmar över dagen. Har tagit färjan från Saltoluokta till Kebnats på förmiddagen. Ska köra ändå till Vouggatjålme bortanför Arjeplog innan vi får göra kväller. Men vill inte missa chansen att ändå göra en liten vandring i Muddus när vi ändå passerar tätt intill.
Vårt val av vandring faller därför på Brandfältet. Dels för att vi är nyfikna på och länge velat se hur det ser ut i en skog efter en skogsbrand. Dels för att det är den av Muddus sevärdheter som ligger nära nog för oss att hinna se.
Regn i luften har vi också. Förstås denna regnsjuka sommar. Och tunga anfall från myggskvadroner. Bara att spreja och smörja fullt ös.
Brandfältet
Ca 2 kilometer är det fram till Brandfältet. En spöklik och lite hissnande plats. Brända stammar som fallit med den kolsvarta roten i vädret. Barklösa, döda stammar som fortfarande står upp. Träd som överlevt, där bark och barr fortfarande är kvar. Eller kanske snarare, där de nu är tillbaka? Om vartannat. Vad avgör vilka träd som dör och vilka som överlever? I samma skogsparti?
Det sotsvarta mot det intensivt gröna. Som vill ta över nu. Överväxta, överglänsa. Tallskott, björkskott, rallarros. Alla tävlar om en plats i solen. en plats som nyligt lämnat tom av de döda.
Vi vandra tillbaka längs stigen igen. Vi fick en smakbit och en glimt. Vi har inte ”gjort” Muddus. Men vi har åtminstone tagit första tuggan. Och vi har fått se ett brandfält. Och blivit mer nyfikna på den nerbrunna skogen.
Är ni intresserade av hur det ser ut efter en skogsbrand kan vi rekommendera Hälleskogsbrännan i Västmanland där man gjort ett informationscentrum och bedriver forskning om vad sker när naturen ska återhämta sig efter den stora branden 2014. Vi var där i augusti och blev mycket fascinerade.
Ja jättesugen på att åka dit! Läste faktiskt om Hälleskogsbrännan för första gången i somras och försökte få till en utflykt när vi var i Gävle. Men pappa är i den åldern/fasen att han helst gör samma utflykter som han redan gjort massor av gånger. Helt inte nytt. 🙂
Ska göra ett nytt övertalningsförsök nu till helgen. Han har ju koppling, eftersom han är uppväxt i området där branden härjade som värst. (Söderbärke)