Våren har varit hektisk. Så där som jag sagt att det inte får bli igen. På jobbet har det varit mycket. Av sånt som tar tid och kraft.
Resorna har avlöst varandra. Så att man när man ser kalendern redan innan egentligen inser, att det här blir tight. Men att avstå från det man älskar mest?
Stockholm vecka 11, Kappadokien vecka 13, Stockholm igen vecka 14. Covid på det, 2 veckor innan man känner sig någorlunda i slag igen. Stockholm en sväng vecka 16 och så direkt till Toscana på det, vecka 17.
Nordirland vecka 20, Borlänge och Skåne vecka 22. Tågluffen startar vecka 24, tre veckor av intensivt resande. Resande, planerande och googlande för dagarna framåt, och skrivande på bloggen om avverkade upplevelser.
Vi landar hemma vecka 28. Jobb och massor av fix. Nya köket till stugan måste planeras och beställas så att det stämmer med veckorna vi har bokat snickare. Bilen ska servas, Alexander ska följas på bokad tid, håret ska klippas. Det ska packas upp, tvättas och packas ner igen. Sponsrade inlägg ska skrivas.
Alla vandrings-gear ska fram ur förråden nu på en gång. Vad har vi till oss och alla ungdomarna och vad måste kompletteras? Inför vandringen vecka 31. Base-camp i stora högar på vardagsrumsgolvet.
Katten Nemo ska ges tid och uppmärksamhet. Det märks att han har längtat. Hunden Ozzy ska bo hos oss en vecka när matte är på Rhodos. Men Ozzy är rädd för Nemo, det blir en incident när Ozzy får en ”hurring” med indragna klor. Han ylar som en slaktgris förstås. Vi sätter Ozzy i trädgården och Nemo inne, för vi måste åka till IKEA (det där köket ni vet) och dessutom handla mat. Men mitt i allt ringer grannen för Ozzy har smitit och är ute på gatan.
Men så är vi i hamn, allt är fixat, Ozzy upphämtad hos grannen och vi sitter i bilen (jag, Christofer, Alexander och Ozzy) på väg ut till stugan. Här ska vi vara i 2 och en halv vecka. Utan andra konkreta planer än att finnas till.
Jag hinner knappt landa. Landa i lugnet och stillheten och naturen. Så kommer den, den oändliga tröttheten. Men finns det en bättre plats att krascha på?
Det här inlägget kan jag relatera så mycket till så kände för att kommentera längre.
Liknande här ,partner har jobbat alldeles för mycket, jag kanske inte kvantitativt för mycket (privat versus statligt ;-)) men jobbet tar mycket mental kraft. Sedan årsskiftet har vi hunnit med Bali (semester), Quito/Amazonas (kombo jobb/semester jag hade konferens i Quito men partner följde med fast fick ta ngt teams ledningsmöte i Quito på natten, Amazonas var fantastiskt, och ingen wifi). Jag till Omaha i tjänsten (lärorikt, kanske not in a good way vart USA är på väg) och kul men tar energi. Båda har dessutom haft tjänsteresor som inkluderar Stockkholm, Gbg, Karlstad, Arjeplog och Umeå (var och en för sig iofs) . Sedan semester Madagaskar.
Kan säga att vi haft en helt fantastisk vår och sommar. Men samtidigt att det tar. Och att när jag läser det i efterhand så låter det absurt
Nu jobbar partner en vecka och vi skulle chilla nästa sista gemensamma semestervecka. Men så såg jag vädret. Och jag fyller 50 . Och en lägenhet i Lkpg i 17 grader och regn (vi har ingen stuga eller husvagn eller så ) . Så ähum bokade en resa till Frankrike utanför turiststråken idag. Min partner var tveksam , jag bestämd. Och han bara ”amen vi kör”. Och fick med mig äldsta dottern med.
Vi har pratat mycket om detta. Hur mycket pallar/bör man resa? Är det återhämtning eller tar det för mycket energi. Men har på ngt sätt landat i att det ger energi, och hela vårt livselixir. Och man vet inte hur länge det funkar. Att klättra berg, vandra, dyka etc. Det jobbigaste är att ha planeringen i huvudet, resorna är aldrig jobbiga de är bara fina.
Jag vet att du skrivit ngt klokt Christoffer sagt om varför det är så härligt att resa ngt om att ”man kanske är lycklig för en stund glömmer man allt som gör en olycklig”. Jag minns inte exakt finns i ngt inlägg. Jag tyckte det var väldigt spot on och talande.
Vila upp er ordentligt nu innan nya äventyr!
Ja det är komplicerat när det som ger en energi och glädje också kör slut på en. Svårt att hålla tillbaka på det roliga. Samtidigt som man måste inser att man inte är odödlig eller gjord av stål.
Minns också detta citat. Men var jag skrev det?
Det var i alla fall att jag frågade Christofer ”Vad för dig lycklig?” och han svarade. ”Det är väl när man slipper tänka på det som gör en olycklig för en stund.”
För oss är det lite nyckeln till varför vi äskar livet på resa. För att vi har och har haft så oändligt mycket som gjort oss ledsna på hemmaplan.
Nu hittade jag inlägget:
https://4000mil.se/index.php/om-en-ridtur-pa-stranden-noordhoek/
Jamen precis det inlägget och hur han uttryckte det!
Jo det blev så enkelt liksom. 🙂
Sköt om dig och vila ordentligt nu. 🤗
Tack, ska göra det.