Dimma på resa, den ultimata resebesvikelsen – Eller?

Oändligt är det antal resebesvikelser som lätt kan torna upp sig för en stackars entusiastisk och intet ont anande resenär. Några av dem har vi redan omfamnat i form av egna inlägg här på bloggen. Som Kända byggnader under presenning och När det regnar på resan.

I vår serie har vi så nått den ökända Dimman. För vad kan väl vara värre på resa än när man laddat och förberett sig i månader för en upplevelse, vandring eller vy. Besöker den efterlängtade platsen once in a lifetime. Och så ser man inte handen framför sig när man väl är där. För att dimman ligger tät.

Erkända dim-strategier

Eller vad då plural? För det finns bara ett sätt att angripa dimman och det är med attack. På´t bara och fullfölj enligt plan. För man vet aldrig med dimman. Lika fort som den kom, kan den ge sig av. Eller inte. Men då har man i alla fall försökt.

Heldags-tjockan – bara mistlurar saknas

Morskie Oko, Polen

I Polska Karpaterna finns en sjö vid namn Morskie Oko. Och ovanför den ytterligare en sjö, Czarny Staw. Ovanför denna sjö en utsiktspunkt med en vy att dö för, över båda dessa nämnda sjöar.

Vi som har ljuvlig högsommarvärme och sol i flera dagar i Krakow, skrattar till en början väderprognoserna i ansiktet. Klart att vädret kommer att ordna sig uppe i bergen också! Bara vi tar oss dit, så löser det sig på plats.

Ställer klockan och kliver upp i strilande regn, tar en taxi till startpunkten för vandringen i dimma och 100% luftfuktighet. Knatar på med gott mod. Vi brukar ju ha tur med vädret. Att Morskie Oko knappt syns i dimman tar vi med ro. Går in i restaurangen så länge och tar en apfelstrudel. Så att det hinner klarna upp. Men nu är visst hela sjön borta.

Rundar hela sjön, går upp till nästa. Snart vänder det! Men nej. Det blir inte minsta lilla reva i den kompakta dimman. Inte på hela dagen, inte under någon av de 8 timmarna och 37.000 stegen.

Nästa dag när vi tar bussen tillbaka till Krakow skiner solen igen.

Läs också: Morskie Oko – att vandra bland molnen och om att hantera resebesvikelser

Dimman som plötsligt lättar

Afternoon Tea i Hong Kong´s högsta byggnad

Afternoon Tea på 103:a våningen i Hong Kongs högsta byggande har vi bokat månader i förväg. Fönsterbord förstås, med vy rakt över Victoria Bay, mot Hongkongön. Ni som följt oss ett tag vet ju att vi är fullständigt galna i både Afternoon Tea och höga byggnader på resa.

Är vi taggade för denna tilldragelse? Nej, vi är mer än så. Vi är övertaggade.

Men när vi anländer till Ritz Carltons Afternoon Tea salong, ja ni anar förstås redan, möts vi av en vit vägg på andra sidan fönstret. Oh du grymma värld!
Men dim-proffs som vi är låtsas vi som ingenting, äter och dricker bara ovanligt långsamt. Och boff, plötsligt är dimman borta. Lika fort som den kom.

Läs också: Afternoon Tea i Hong Kong på 103:e våningen

Dimman du springer ifrån – även kallad morgondimman

Österlen

Vi blev lite deppiga faktiskt, när vi började vår 5 dagar långa vandring på Österlen förra hösten. För Ystad var ju ett dimmigt töcken. Och på liknande sätt startade faktiskt de flesta av våra dagar på Österlen. Men vi lärde oss snabbt att dimman lättade fort nog. Bara det fick gå några timmar.

Läs också: Vandring på Österlen – upplägg, tips och do´s and dont´s

Dimman som hinner ikapp dig

Hillcountry, Sri Lanka

När vandringen blir en kamp mot klockan. För att klockan 10 varje dag rullar dimman in som på beställning. Sri Lankas Hillcountry måste vara skolexemplet på detta. Dag efter dag fick vi sätta klockan i ottan, kämpa oss upp och iväg i mörkret. Om vi ville ha en chans att se den berömda utsikten för dagen.

Dimman som böljar fram och tillbaka

Den bästa av dimmor. För med hjälp av den böljande dimman förvandlas resebesvikelse till äkta resehänförelse. En böljade dimma kan som inget annat ge platser ett drömskt och trolsk skimmer. Och faktiskt, faktiskt göra upplevelsen större än den skulle ha varit utan. Den böljande dimman är det sanna beviset för att man aldrig ska ge upp, utan alltid välja attack mot sin dimupplevelse.

Dolomiterna

Vår hotellvärd står tåligt ut med oss morgon efter morgon. För vi ber honom alltid att rita upp en ny vandring åt oss på vår allt mer tummade vandringskarta. Han kan inte många ord engelska, vår värd, men streck och pilar på en karta förstår ju alla.

Dagens vandringinstruktion innehåller en extra entusiastisk pil på en särskilt plats längs rutten, Forcella Pana:
– Gucken! Säger vår värd flera gånger när han ritar.

Men vad är det vi ska se? Vi förstår inte alls, men följer lydigt kartan. Strax under den entusiastiska pilen finns en rifugio, där vi stannar för kaffe. Visar förbryllat kartan för kvinnan där.
– Oben! säger hon bara, med en menande gest.

Bara att knata på uppåt. Högst där uppe möts vi av en dim-kant. Sol och blå himmel bakåt från där vi kom. Kompakt dimma framåt.

Våra medturister kommer och går. Stannar till några sekunder med vänder nedåt när de ser dimman. Vi rävar. Sätter oss ner på varsin tuva. Vägrar ge upp. Då händer det. Dimman sveper bort. Från en sekund till en annan. Och en hisnande syn uppenbarar sig för oss. En halv minut. Max. Sen är dimman där igen. Vyn är borta. Med det är så värt det.

Läs också: Vandring i Dolomiterna: Rifugio Troier, Forcella Pana, Rifugio Firenze

Pico do Arieiro på Madeira

Madeiras mest berömda vandring går från Pico do Arieiro till Pico Ruivo, Madeiras högsta topp. Vädret på Madeira är oförutsägbart. Minst sagt. När jag anländer tidig morgon till Pico do Arieiro täcks toppen av tät dimma. Att ge sig av på en lång och krävande vandring i de förutsättningarna är inte superpeppande. Men nu är jag här. Via taxi. Och vandringen ska bara göras.

Jag snarare hör än ser mina medvandrare. Franska röster framför. Amerikanska bakom. Resebesvikelsen ligger tung. För jag vet ju hur oerhört vackert här är. Jag har googlat bilderna.

Men så lossnar något i dimman. I stället för att ligga tät som ett lock börjar den bölja fram och tillbaka. Och ger en en extra dimension till de dramatiska klippformationerna här uppe!

Läs också: Madeiras bästa vandring – Pico do Arieiro till Pico Ruivo

Trøllanes på Färöarna

Jubel och kalas! Ballonger till alla barnen! För dagen när vi rullar på färjan över till Trøllanes på Kalsoy på Färöarna är solig med bara några få lätta, höga moln. Men vad nu? På de 20 minuter färjan över tar, har hela världen svepts in i tät dimma. Vi som ska vandra till världens vackraste plats.

Men det är bara att mata på, hur motigt det än känns. Göra vandringen fram som bestämt. Några alternativ finns ju inte ens. Ingen färjan tillbaka går ju på flera timmar.

Vi kommer fram till den berömda fyren. Vi och ett helt gäng medturister. Tar några kex ur packningen. Villrådigt. Jag böjer mig ner för att fixa något med ryggsäcken. Tittar upp med en hastig blick. Och wow, där det nyss var en dimvägg reser sig nu en klippa! Och så borta igen. Vilken pulshöjning!

Och så här håller dimman på längst ut på norra Kalsoy. Leker med oss. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Åt än det ena hållet, än det andra. Det är bara att stå kvar i mitten och bese föreställningen.

Läs också: Vandring till fyren vid Trøllanes på Kalsoy

Vilka är dina erfarenheter av dimma på resa? En dimma som förstör, eller en dimma som adderar till upplevelsen?

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.