Ja, vi vet att det finns olika orsaker till att människor reser. Vi vet att det finns gott om människor som reser för att slappna av och göra ingenting, för att äta och dricka gott och billigt, för att vara bruna när de kommer hem (men herre gud, men jo så är det faktiskt), till och med för att shoppa. (får vi skriva herre gud igen?)
Om vi däremot ska svara på frågan om varför vi reser blir det ganska enkelt. Man kan surra på ett tag om att möta kulturer, upplevelser osv, vackra platser.
Men om man ska sammanfatta det i ett ord liksom. Vi reser för wow:et.
Vi reser för de där stunderna när vi upplever något fantastiskt. När håret reser sig, hjärtat slår snabbare, när vi glömmer att andas. När vi är 100% här och nu. För att vi helt enkelt inte kan annat. När vi uppfylls till 100% av det vi ser och upplever. Det kan vara lite vad som helst. En utsikt, en solnedgång. En stämning, en safariupplevelse eller ett möte. Eller till och med en byggnad.
Och om det inte kommer, om det blir dimma för utsikten, sevärdheten var för överbefolkad av asiatiska turister med selfiesticks, så att man inte kunde få någon känsla. Då blir vi besvikna. Staden vi besöker kan vara aldrig så trevlig, vädret bra och maten god. Men om det aldrig pirrar i kroppen och vänder sig i magen på hela resan, då är vi helt enkelt inte nöjda.
Läs också: 6 saker som vi älskar med att resa
Våra bästa wow-moments
Okej, lite svårt att välja blir det ju, för nästan varje resa innehåller minst ett wow, oftast flera. För det är ju så vi planerar våra resor. Men dessa är helt klart bland de bästa.
Schweiz
Får vi välja en hel resa? Egentligen inte, för nu var det ju moments som skulle lyftas här, men det var ju det som var så fantastiskt med Schweiz. Hela resan flimrar förbi i minnet som en enda lång räcka av wow´s. Från att vi vaknade på mornarna tills vi slöt ögonen på kvällarna. Sällan har vi besökt ett så wow-tätt ställe. Pilatusbahn, Pilatusberget, Titlis, Jungfrau, och James Bond-berget Schilthorn. Och så vidare.
Därför blev också tågluffen i Schweiz vår bästa resa på länge.
Utsiktspunkten ovanför Petra, Jordanien
Petra kände först lite stressigt. Det var nog inte så mycket Petra, det var nog mest jag. Som var för taggad, för stressad. Men sen. Där uppe ovanför Skattkammaren. Dit vi bara var en handfull besökare som orkat i värmen. Men en av världens häftigaste utsikter. Wow!
Gorillorna i Uganda
Jag har gjort många safaris vid det här laget. Gått i trans både nu och då över djur jag mött. Det behöver inte ens vara så märkvärdigt. Det räcker med två hjortar här ute i Järnäsklubb. Mötet med det vilda djuret är alltid ett wow-moment.
Men bäst i klassen här måste helt enkelt mötet med de vilda gorillorna i Uganda vara. När ens medvetande går utanför ens kropp. I en hel timme. Och först när timmen är över, singlar man långsamt ner mot marken igen.
Luftballong i Kappadokien
Samma sak här, hela den omgivande världen upphör att existera, så länge luftballongen är i luften. Först sedan vi landat andas jag igen.
Vandringen Pico do Arieiro till Pico Ruivo på Madeira
Jag gör vandringen själv. För att jag måste. För att jag inte kan stå ut med tanken på att inte ha gjort den. När jag nu ändå var här. Och varje steg är ett wow. Och en ödmjukhet. Inför att just jag får möjlighet att se och göra just det här.
Vårt möte med bönderna i Vinales
Men måste det vara häftiga utsikter och utrotningshotade djur, liksom? Mja, det underlättar ju helt klart, vi älskar sånt. Men nej, faktiskt inte, det kan vara annat också. T.ex. ett möte. Som känns genuint. Som när vi åt lunch på en bondgård i Vinales, Kuba. Den kubanska maten som lätt kan bli torr, smaklös och tråkig. Som här, hemlagad med färska egna råvaror, blev välsmakande och fräsch. Hela familjen på plats. Yngste sonen på kanske 6 år som rider och möter oss, eftersom vi promenerar dit. Den nya kalven. Hemrullade cigarrer som Christofer tvingas prova. De två oxarna Comendante och Colones som skjutsar hem oss sen, över åkrarna.
Fish River Lodge, Namibia
Den maxade upplevelsen av orörd vidunderlig natur, en solnedgång att dö för och en lyxig, galet snyggt inredd lodge. När vi åkte kände vi oss som Adam och Eva. Utkastade ur paradiset.
När wow:et inte kommer
Tanken är ju som sagt att alla våra resor ska innehålla ett wow. Minst ett. Det får gärna innehålla oräkneliga också.
Men när wow:et inte kommer. Över huvud taget. Då blir det faktiskt lite jobbigt. Varför åkte vi hit liksom? Slösade pengar och semesterdagar? Börjar vi tänka då.
Det finns de som hävdar att ibland spelar det ingen roll. Då vill man bara komma bort och ta det lugnt. Och kan lika gärna ta en charter till något mainstream. Men så känns det ju aldrig för oss. Vi vill alltid ha wow’et. Kräver det. Behöver det.
Zakopane och Krakow
En jättehärlig resa. Vi åkte från ett gråkallt Umeå till ett sommarvarmt Krakow. Veckan då pionerna blommade i parkerna.
Besöket i Auschwitz var inget wow. Det kan inte sånna besök vara. Men förstås var det oerhört och viktigt och något vi aldrig glömmer.
Men sedan ville vi ju ha ett wow också. Trots allt. Detta skulle besöket i Zakopane och vandringen till Morskie Oko stå för. Men dagen innan vandringen, då vi skulle åka linbana upp i Karpaterna och vandra över till Slovakien blåste bort. Stängd linbana. Sedan dimmade vandringen bort sig. Vi såg inte handen framför oss. Ännu mindre den fantastiska vyn av de två sjöarna.
Vi var kort sagt besvikna.
Angkor Wat
Angkor Wat ska ju ta andan ur en. Men om det inte gör det? Om man bara tycker att det är mycket folk och man undrar ”var det bara det här”?
Jo det kom några små-wows senare. Vid andra mindre kända tempel. Men Angkor Wat, det blev helt enkelt en besvikelse.
Tropea
Jag hade ju velat åka så länge till Tropea. Staden verkade så vacker. Och så älskar jag ju alltid Italien. Men maten blev aldrig lika god som jag var van. Sevärdheterna låg långt, långt bort, jag körde i timmar och åter timmar. Och så var de ändå inte så mycket att se. Sen var vädret inte det bästa heller. Resan till Tropea blev helt enkelt resan utan wow´n.
Reser du också för wow:et? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
Oj! Vet precis vad du pratar om. Reser oxå för wowet! Senaste resan som vi gjorde juni/juli i år var verkligen wow för oss! Vi var sydafrika, Botswana, Zimbabwe o Zambia speciellt Okavango deltat och Devils pool i Viktoria fallen. Till skillnad från resan för några år sedan där wowet aldrig kom var när vi skulle resa till Filippinerna Boracay, det blev en total flopp. Vi var under påsk och det var knök knök fullt på den vackra stranden som dessutom var fylld med massor av alger. Suck. Vi längtade hem. Eller Frankrike förra året då vi skulle besöka o vandra längs med vackra gorge de verdon floden som brukar vara turkos o otroligt vacker. När vi besökte den hade det varit just en storm där nere så floden var brun. Ingen wow upplevelse direkt där heller!
Åh, Afrika är alltid fullt av wow:n! 🙂
Gorge de Verdon tänkte vi oss till i september. Så får vi se om det blir wow eller flopp.
Kinesiska muren saknade verkligen det där wow:et. Hade förväntat mig känna åtminstone ett litet wow, men nä. Glaciären Perito Moreno i Patagonien däremot. Herregud, hade kunnat stå kvar där än idag!
Vad härligt det låter med glaciären. 🙂
Kinesiska muren blev wow ändå för oss.
Ja, wow är viktigt! Känner jag inget wow känner jag mig dessutom lite resesnobbig… Efter jag besökt Costa Rica förra året kände jag mig lite matt och avdomnad eftersom wow:et uteblev. Det kändes lite dumt eftersom allt jag sett var ju jättebra och jättefint.
Det krävdes en resa till Höga kusten sen under sommaren för att få wow-känslan igen. Att det var en sån kort resa som krävdes bara. 🙂 Men vilket wow jag fick där!
Ibland är det enkla det bästa. Vi hoppas på många wow i Norrbotten i augusti.
Jag reser också för att få det där wow! När man får en kick och världen bara stannar. Då man känner lycka rakt ut i fingerspetsarna. Petra ser jag fram emot i höst. Men mina kickar har varit Ankor wat och Bayon tempelet i Kambodja. Jag var där 1996 och det var alldeles fantastiskt! Nästa inga turister och en upplevelse som bara tog andan ur mig. Det var inte helt ofarligt på den tiden. Andra kickar är fish river i Namibia. Safari i Botswana, vandring i Etiopien 2018 och vandring på inkaleden till Machu Picchu 1999. En annan wow upplevelse var ett besök hos vårt fadderbarn i Indien för 4 år sedan. Familjen bodde långt ute på landsbygden och flera av människorna hade aldrig sett vita barn. Det blev en upplevelse hela vår familj aldrig kommer att glömma. Jag försöker att fylla mitt liv med wow upplevelser och har massor av dem som jag kan plocka fram då livet kännes jobbigt ibland. Jag är så lycklig över att ha dem i mitt bagage.
Mmmm, man skulle ha rest mer på 1900-talet. Det var nog många platser som var någon helt annat då.
Jag håller faktiskt på att spåna på att göra en lista över allt jag faktiskt hunnit med att se, göra och uppleva. En omvänd bucket-list liksom.
Väldigt bra ide! Det borde jag också göra.
Ja, jag reser nog också för att få wow-känslor men främst för att jag älskar att vara i rörelse. Ibland känner jag att det knappt spelar någon roll om jag åker E45:an mellan Östersund och Göteborg för 101:a gången eller om jag sitter och väntar på avgång mot en avlägsen destination som jag aldrig tidigare besökt.
Och besvikelserna kan ju komma även ”hemma”. Jag besteg Helags i Härjedalen för några år sedan. Såg inte heller handen framför mig, riktig filmjölk. Vyerna där ska vara fantastiska. Har också fått en del ”jaha, det här var ju rentav piss?”-upplevelser som andra upplevelser som halleluja-platser (läs: Venice Beach i LA, atomuret i Prag, flera platser i Berlin).
Men primärt reser jag för att upptäcka nya saker. Inte nödvändigtvis unika saker. Det jag inte upplevt är ju ändå unikt för mig. Lyckligtvis ser jag också hela resan som en resa. Från det jag låser dörren hemma tills det att jag kommer hem och låser upp samma dörr.
Ja men det är en härligt känsla att vara på väg. Motsatsen till att sitta fast liksom. Kan också gilla det.
Till en viss del spelar väl våra förväntningar av en plats in, om vad vi kommer tycka om platsen. Jag har också besökt Auschwitz. Men jag visste innan att det skulle vara fullt med turister och att man gick på led med lurar i öronen. Jag tror det är bra att läsa på så lite som möjligt om en plats. Min senaste resa till Polen besökte jag bland annat staden Wroclaw. Jag hade inte läst på om staden, jag visste ingenting om platsen. Men jag blev mycket positivt överraskad och det fick mig att undra varför Krakow är så hajpat när Wroclaw är en trevligare stad.
Men visst för mycket turister som vid Angkor Wat tar ofta ned helhetsintrycket av en plats.
Förväntningar spelar absolut in för wow-frekvensen. Det bästa är ju att helt ”slumpartat” springa på världssevärdheter.
Lite så var det faktiskt för oss i Schweiz. Vi hade inte läst på jättemycket utan flera av våra utflykter bestämdes på plats genom att vi frågade turistinformationer och hotellreceptioner om råd.
Hongkong blev inget wow för mig. Disigt och regn tog bort utsikterna.
Naturen i USA ger stora wow. Nu senast Zion NP i Utah och Sedona i Arizona. Och så Grand Canyon förstås.
Det är wowet vi reser för. Och för att hälsa på dottern i England och vänner som bor utomlands.
Aj ja då, jag dåligt väder kan ju förstöra vilken upplevelse som helst.
Vacker natur är alltid wow.
Förstår precis vad du menar, härligt inlägg! Kanske jag också borde blogga om mina wow:s och icke-wow:s…
Ja men gör det. 🙂