Ett år med Corona-viruset – en tillbakablick månad för månad

I ett helt år nu har vi levt med Corona-viruset som en del av vår vardag. Perspektiven och inställningen till det har skiftat över året.

I dagens inlägg har vi försökt tänka tillbaka månad för månad hur det egentligen varit.

Februari 2020

De första artiklarna om det nya corona-viruset i Kina kom ju redan i januari. Men då var det ju så långt bort och inget som rimligen kunde komma att beröra en själv.

I februari kröp det närmare, blev en del av den dagliga nyhetsrapporteringen. Men hindrade inte oss att den 9:e februari boka en resa i slutet av april till Israel. För så nära inpå det civiliserade och ”säkra” Europa kunde det ju ändå inte komma?

Däremot så avvaktar vi med bokningen av den tänkta julresan till Laos. Laos har ju landgräns till Kina, resonerar vi, så där skulle det ju kunna bli lite problem.

Den 24:e februari nämner vi för första gången corona-viruset här på bloggen. Inte i en helt egen artikel, utan som en underrubrik i inlägget 3 grejer i nyhetsflödet som jag funderar över just nu.

Man kan läsa i artikeln att jag inte förstått än. Och så enkelt är det ju inte. För hur kan ett virus med så låg dödlighet vara så farligt? Att förstå masseffekten när tusentals behöver intensivvård samtidigt är en insikt som inte ska sjukna in förrän flera veckor senare. När bilderna på människor som ligger och dör i korridorerna på norditalienska sjukhus kablas ut över världen.

Själva stiger vi på det där flyget till Maldiverna. Den 28:e februari. Med ett litet, litet sug i magen. Men å andra sidan. Vad kan hända liksom? Vi själva har ju garanterat inte viruset och ingen på Maldiverna heller, om man läser statistiken. Så tänker vi och boardar.

Mars 2020

På vår första ö på Maldiverna funderar vi ärligt talat inte så mycket över viruset. Vi har fullt upp med våra utflykter ut på havet. Vi åker tillsammans med en fransk kvinna och hennes tonårspojkar, sitter lår mot lår i båten. Jag har fortfarande inte varit en så nära en främmande människa sedan dess, tror jag.

På nästa ö droppar gästerna av ett sällskap i taget. Inga nya kommer. Vi läser om Italien nu. Det är som en katastroffilm från Hollywood. Vi kan liksom inta ta in att det är på riktigt.

”Här är vi ju säkra”, tänker vi. Borde man stanna här på Maldiverna tills allt är över? Det kan väl bara röra sig om några månader?
Men vi åker förstås hem och samtidigt som vi boardar vårt plan stängs en stor maldivisk turistö av mot omvärlden. Det första covid-utbrottet i landet.

Hemma igen går hela jobbet på middagsteater tillsammans. Jag flyger ner till Borlänge och går på möten och på AW med 12 andra kollegor.

Lördag den 14:e mars, mindre än en vecka efter att vi kommit hem från Maldiverna avråder UD från resor till hela världen. Flyg ställs in. 1000-tals semestrande svenskar fastnar på sina resmål, samtidigt som alla hotell stänger. I Indien slår lokalbefolkningen västerlänningar som visar sig ute med bambukäppar. Det är ju de som fört smittan till Indien!

På Maldiverna får en svensk kvinna feber i samband med utfärd. Utan covid-test förs hon mot sin vilja bort från familjen och till en ö där alla med feber dumpas för att isolera smittan från resten av landet.

Hemma i Sverige börjar vi alla att tvätta händerna frenetiskt. Handspriten tar slut på apotek och i affärer. Mer förvånande även toapapperet.

Jag skriver inlägg som:
”För just nu, i just denna tid står hela världen öppen”
Vad händer med världens efter Corona? – några möjliga framtidsscenarion
Och de blir lästa av 1000-tals.

April 2020

Alla Sveriges tjänstemän går hem och upprättar hemmakontor. Som statlig myndighet är vi sena på bollen. Så länge, så länge har det ju varit alldeles förbjudet att sitta hemma alls. Men i början på april tar vi våra datorer, skärmar, rollermouses och kontorsstolar och går hem. Flera av mina kollegor har jag inte sett sedan dess.

Vi följer presskonferenser slaviskt, kollar alla diagram och kurvor, läser varje nyhetsartikel. Försöker förstå vad det är som händer nu. På det stora planet. Följer alla restriktioner. Bävar, för vad händer om IVA-platserna tar slut?

Försöker vänja oss vid det nya och att göra allt rätt. Hur ska man bete sig mot folk? Vågar man luncha ute på restaurang? Vi vill bara göra rätt.

Tänker att till hösten är det ju över. Såklart. Det måste det ju vara? För så här kan ingen leva. Och gränsen till våra grannländer måste ju helt klart öppna snart igen?

Bloggmässigt är man ju livrädd att trampa i klaveret. Råka skriva någon som kan uppfattas som att man uppmanar till resor. Eller själv har lämnat sin sjukvårdsregion.

Jag skriver bävande en rubrik som denna:
Igår reste vi till Jerusalem! – Jorden runt i Västerbotten
Och hoppas att den inte missförstås och når fram till någon hatare.

Maj 2020

Äntligen. Kurvan vänder nedåt. Lättnaden i Sverige är påtaglig. Nu går vi mot ljusare tider på alla plan.

Själva börjar vi försiktigt snickra på sommarplaner. Inom Sverige och bara ut i fall att reserestriktionen inom landet hävs. För det gör den väl?

Mina vandringsgrupper på Facebook exploderar av folk. Vandringsleder i Sverige hade 10.000 medlemmar när jag gick med några år tidigare. Nu ökar den nog med 10.000 per veckan. Många nya medlemmar tycker att allemansrätten gör att man får göra som man vill i markerna. Sova i jaktstugor som tillhör andra. Elda på berghällar. Spela roll om de spricker! Men att samerna inte borde få köra fyrhjuling på fjället för då förstör de ju.

Det tycks som att det vandras i varje buske i Stockholmstrakten. Nog har vi det bra som bor i Norrland, tycker vi. Här trängs man inte och smittspridningen är låg.

Vi tillbringar tid ute i vår stuga i Järnäsklubb som aldrig förr. Djuren är så nära, så nära inpå den här tiden på året. När vi brukar ha fullt upp med Victoriafallen, Tjeckien, Tropea och Andalusien.

I slutet av månaden, när Johan Carlsson gått ut med att man får resa 1-2 timmar hemifrån, tar vi det stora och dramatiska steget att resa över helgen till Höga kusten.

Läs också: Det här gör vi mer av och minder av i Corona-tider
Läs också: Vår stugtomt och hela Järnäsklubb – som att bo mitt i ett zoo

Juni 2020

Smittspridningen är låg, reserestriktionerna inom Sverige är hävda. I Västerbotten uteblir den befarade ”eftersläpningsvåg” som man förutsett skulle drabba oss när Stockholm gjort bort sin första våg. Livet leker med andra ord. Samma eftermiddag som presskonferensen släpper den stora nyheten bokar jag upp alla boenden på vår redan planerade roadtrip i södra Norrland.

Det är rusning efter husvagnar, husbilar och sommarstugor i Sverige. Även hus och större lägenheter. Det befarade husprisraset har uteblivit. I stället går priserna upp. Även hundar köps som aldrig förr. Hundsmugglingen från utlandet slår nya rekord, många vill köpa till varje pris.

Värden för vår bokade stuga i Lofoten mejlar oss varje dag nu. ”Ska ni inte avboka?” Till slut fattar vi vinken, han tänker inte att gränsen kommer att öppnas. Han vill inte ha oss där. Vi avbokar. Och svär på att aldrig, aldrig, aldrig åka till Norge. Så det så.

Att få resa inom Sverige är stort och vi är nog lika exalterade som inför vilken utlandsresa som helst när vi ger oss iväg på vår roadtrip i slutet av månaden.

Juli 2020

Om vi inte fick något annat så kunde vi väl åtminstone fått en riktigt bra sommar, tänker man nu. Men juli månad är inte snäll mot våra corona-sargade själar. Regn och kylslaget väder är det som bjuds.

Sociala medier svämmar över av inspirerande tips om saker att se och göra inom Sveriges gränser. Skuleskogens nationalpark har parkeringskaos när tusentals besökare vill vandra till Slåttdalsskrevan samtidigt.
På Österlen hotas parkeringsvakter när de levererar den tråkiga nyheten att Stenshuvuds besöksparkering tyvärr är full.

Fast den 15:e juli hävs faktiskt UD´s avrådan för 10 länder i Europa och några modiga ”daredevils” åker iväg på charter till all-inclusiveanläggningar. De som talar ut i kvällstidningarna om att bufféerna är mindre i år, blir utskämda och riks-pucko-förklarade av en hel nation. Kvällstidningarna cachar in klick.

Själva åker vi iväg på Christofers 50-årsresa till Saltoluoktas fjällstation. Jag har bokat bröllopssviten Sirkas. Där ingår ofattbar lyx som sängkläder och eget badrum. Fast jag gör bort mig och frågar efter nyckeln. Men nycklar finns ju inte förstås till något av rummen. Detta är ju Norrbotten och dessutom väglöst land. Vem behöver trams som nycklar och lås? Min morfars mor satte bara kvasten för dörren när hon gick iväg. Så att besökare skulle se på långt håll att hon var borta.

I Saltoloukta får vi skitväder förstås. Men är lyckliga och nöjda ändå. Vi är ju på resa.

Vi skriver om hur man gör för att hälsa på sina 70-plus-släktingar på ett säkert sätt i sommar.

Augusti 2020

Sommarledigheterna är över, folk kommer tillbaka till jobb. På många arbetsplatser börjar man jobba på kontoret igen. Skolorna börjar. Ändå ökar inte smittspridningen. Folkhälsomyndigheten tror inte på någon andra våg. Från och med nu blir det mest troligt bara klustersmittor.

Själv börjar man nog känna sig lite övermodig till mans. Inbilla sig att nu kan vi det här. När vi bara har lärt oss att hålla avstånd i kassakön på Coop och tvätta händerna varje kvart, så funkar det ju att leva hyfsat normalt ändå? Vi har koll på läget.

Jonas Gardell kräver ett datum av svenska regeringen. När Sveriges ska öppnas igen.

September 2020

Om världens samlade journalistkår i april krävde Anders Tegnells huvud på ett fat, så är tongångarna nu de motsatta. Murvlar från Argentina och USA trängs på presskonferenserna i Solna för att få skriva om den svenska framgångsstrategin. För nu slår den andra vågen mot resten av Europa medan Sverige går fri.
Kortsiktighet och sensationslystnad präglar världens nyhetsrapportering om Corona-pandemin.

Besöksförbudet hävs på svenska äldreboenden.

Själv överväger vi en utlandsresa, men det känns inte dags än. Det får bli Härjedalen och Skåne istället.

Oktober 2020

Visst är det som att pandemin får en liten, liten andhämtningspaus i nyhetsmedia? Det är terrordåd i Frankrike och valtider i USA som åtminstone nästan dominerar nyhetsflödet i stället. Inge orkar väl se Folkhälsomyndighetens presskonferenser längre?

Och hösten är ovanligt vacker i Sverige just i år.

Det börjar dyka upp artiklar i media om folk som aldrig tycks bli friska från Covid-19. Månad efter månad av ständig feber, huvudvärk och trötthet. För första gången början jag känna, att den här sjukdomen den vill jag verkligen inte ha. Tidigare har jag följt restriktionerna mer för andras skull och allas skull än just för min egen.

Vi spanar på bloggen om hur världens storstäder kommer att påverkas och urbaniseringen brytas som en följd av pandemin.

November 2020

Smittan slår till som nästan över en dag. Eller över höstlovet rättare sagt. Andra vågen är här. Och denna gång är Västerbotten en av de hårdast drabbade regionerna. Genom en ny lag kan nu lokala restriktioner utfärdas. I Västerbotten finns stora skillnader i smittspridning och dessutom flera kommuner med nästa ingen spridning alls och vi beläggs med reseförbud. Både utom och inom regionen.

Alla försiktiga planer som smitts om enkla resor inom Sverige får alltså ställas in. Jag som under merparten av pandemin gått till kontoret och även tränat på mitt gym, lägger ner båda dessa aktiviteter. Nu är det hemma-kontors-liv med oduschat hår och solkiga mysbyxor som gäller för mig också. Det jag ser av världen utanför är det finns ryms i min utsikt från arbetsrummets fönster.

Plötsligt minns man vad man sa till varandra i våras. ”Det är tur ändå att detta kommer på våren och inte på hösten”, sa man. ”För tänk att sitta isolerad med en lång mörk vinter framför sig?” Nu är det precis där vi är.

December 2020

Smittspridningen tilltar ytterligare, en brittisk mutation av viruset identifieras och flygplan från Storbritannien får inte längre landa i Sverige. Nu skärps restriktionerna för krogbranschen med regler runt hur många man för vara i ett sällskap och alkohol får bara serveras fram till 22 och sedan bara fram till 20.

Den 21:a december godkänns det första vaccinet och i mellandagarna startar vaccineringarna.

Många, många firar jul ensamma i år. Själva är vi hela två, så det går ingen nöd på oss ju. Inte rent definitionsmässigt i alla fall.

Men det börjat tära på psyket när den enda kontakten med omvärlden man har är den där utsikten över Umeås järnvägsstation. Ena dagen är man lugn, stabil och nöjd. Tycker att det är skönt med sovmornar och att slippa ge sig ut i rusket. Nästa dag klättrar man på väggarna och vaknar mitt i natten med en odefinierbar ångest.

Christofer har plötsligt ropat in en lastbil i Boden.

Kommer vaccinet att bli obligatoriskt för att få resa nu? Undrar vi i ett inlägg.

Januari 2021

Jag väntar med allt tills jag ser siffrorna för smittspridningen. Att den vänt nedåt i Västerbotten efter julhelgerna. Sen vågar jag gå in en sväng på jobbet, gå och klippa mig. Tandläkare, gynbesök och vårdcentralen väntar jag med på obestämd tid.

Snön vräker ner i Umeå. Det blir något slags rekord. Fast vi är ju vana här uppe och reder ut det.

Aldrig har spegeln väl varit så stor som nu. Och så gott om tid att titta i den. Ransaka sig själv och sitt liv. Fundera över misstag i det förflutna som begåtts. Och grubbla över vart man är på väg.
Eller det vill säga jag då. Christofer är som vanligt obekymrad. Snickrar på sin lastbil i godan ro.

Februari 2021

Nu börjar riktiga människor, som man faktiskt känner att få vaccin. Pappa får vaccin!

Men samtidigt börjar man fatta det där om att vaccinet faktiskt inte är slutet på och lösningen på allt. För hur effektiva är de egentligen och vilka mutationer skyddar de mot? Och hur länge skyddar de två sprutorna?

Ingen vet, men man börjar förstå att vaccinet bara utgör slutet på början av den här pandemin. Första akten. Inget mer.

De sociala skillsen har fallit av en, en efter en. Man pratar för mycket när man väl får chansen. Retar sig på allt och alla. En irritation tycks ligga över alla grupper och cyber-sociala sammankomster jag medverkar i.

Man minns inte längre hur livet ser ut där ute i den riktiga världen. Det är bara här och nu och jag.
Jag börjar ifrågasätta bloggens existens. För vems skull liksom? Inte kommer vi att resa igen så som förut? Inte på många år.

Men så hugger man i och borstar av sig. För vem är jag om jag slutar drömma?