Jag är tämligen osentimental vad gäller prylar. Det som inte används kastar jag direkt bort. Eller skänker eller säljer om det låter sig göras.
Därför har jag heller ingen aning om hur många par hikingskor från Salomon som jag ägt, gått i, rest i och slitit ut i rad, men ett gäng är det.
De senaste i raden, de blåklocksblåa köpte jag i Stockholm på Norrlandsgatan våren 2015. Turkietresan blev deras första. Och vandringarna i Kappadokien.
Sedan alla resor sedan dess. Singapore, Kuala Lumpur. Sri Lanka (Adams peak!), Andalusien, Kroatien, Island. Transsylvanien och Hong Kong. Zanzibar, Kapstaden, Krakow och Italien. Albanien, Grekland, Lissabon, Berlin. Kuba och Mexiko, Dubai och Prag. Agadir, Victoriafallen, Krugerparken, Tropea, Portugal och Dolomiterna.
Och mest jämt här hemma också för den delen. Jag har hört talas om att det finns kvinnor som om de reflexmässigt bara hoppar i ett par skor där hem i hallen, då hamnar rakt i pumpsen. Dit hör inte jag. Jag hamnar i hikingskorna.
Nu är dessa blåbärsblå utslitna, nötta och trasiga. Nya turkosa har köpts in på Salomons nätshop. Håller förhoppningsvis i tre år de också.
Farväl. Skorna som sett världen!
Jag har ett nästan löjligt förhållande till älsklingsskor. Eftersom jag opererat hallux valgus × flera och har ömmande knölar kvar håller jag troget fast vid väl ingångna skor. Nu måste jag skiljas från ett par cerise Nike som inte håller ihop. Jag är också inne på par 4 av identiska ECCO-sandaler och funderar alltid på att köpa ett par i reserv. Tänk om de slutar tillverka dem……
Ja usch, mina bästa Ecco-sandaler slutade de tillverka, trots att de var bäst i världen. Sånt gillar man inte! 🙂
Tänk vilken härlig gåva att ha – en ur-tids-reflex att hoppa i pumps. Inte stå i timmar och välja, inte byta skor om och om igen tills solen gått ner. Att kunna komma iväg någon gång. Jag känner till den senare sortens kvinnor.
Ja det låter ju jättehemskt att prova skor i timmar och inte komma iväg. Har aldrig hänt mig! 🙂